Det sägs att 13 till bordet lär betyda otur, men det gillas väl knappast när det är 13 labradorer, varav 7 är valpar? 

Den här helgen har vi Almas kullbror Bambino (Eaglebess Albert) här på besök medan hans husse och matte är bortresta.  Bambino är en ståtlig svart hane, modell större.  Man kan knappt tro att han är från samma kull som Alma, för Alma är ju ovanligt liten, även för att vara tik.  Men samma goda temperament som sin syster har han.  Han är väldigt vänlig och godmodig, kanske lite uppeggad av Almas lukt och av att Hilda löper, men ändå så lugn och snäll.  Hoppas Almas valpar får samma lugna, vänliga sätt!

I dag på förmiddagen sken solen och det var riktigt vårlikt, även om det blåste en kall vind.  På vägarna börjar snön ha försvunnit, åtminstone där solen ligger på.

Vi gick först en liten promenad här hemma på förmiddagen och sedan åkte vi till skogen på eftermiddagen, så att alla fick springa av sig ordentligt.  Bambino fick nöja sig med Majas sällskap, eftersom varken Hilda (som löper) eller Funny (som är för liten) får umgås med honom just nu. 

Ida, Hilda och Funny tog skadan igen när de tre fick följa med på en längre promenad.  Funny fick för första gången vara lös och springa med, men hon insåg att in i skogen i den djupa snön var det ingen idé att hon med sina små korta ben försökte hänga med, utan då blev hon snällt kvar hos matte på vägen.  Jag har varit väldigt rädd för att låta Funny motionera alltför mycket hittills, med tanke på att leder och muskler ännu inte är färdigutvecklade hos henne.  Men hon vill ju så gärna...

Mitt på dagen fick vi besök av Maria, ordförande i Arboga Brukshundklubb, och Susanne, avgående sekreterare, som naturligtvis beundrade valparna först av allt.  Men deras egentliga ärende var att lämna över alla pärmar och papper som hör till uppdraget som sekreterare i klubben.  Så nu har jag tagit över.  I veckan blir det konstituerande styrelsemöte här hemma, eftersom jag inte kan/vill lämna Alma och valparna ensamma hemma.

Det är oroligt att bli "mormor"!  Natten till tisdagen började Alma vara orolig och härsade (så skall det visst stavas - inte hässja som jag trodde).  Hon verkade som om hon hade ont men det lättade när hon fick gå ut och kissa.

Efter konsultation med Barbro gav jag henne mjölk utblandat med vatten för att hon skulle få i sig tillräckligt med vätska.  Hon fick också vatten med Dextropur i.  Så fortsatte det av och till.  Under natten till onsdagen ringde jag till Strömsholm och frågade vad jag skulle göra.  De misstänkte början till mjölkstockning/ juverinflammation och rådde mig att känna igenom Almas spenar noga.  Det gjorde jag men kunde inte hitta något misstänkt.  Onsdagen fortsatte på samma sätt - nytt telefonsamtal till Strömsholm och den här gången rådde de mig att komma in med Alma för en koll.  Det kunde ju ev. vara en begynnande livmoderinflammation.

Sagt och gjort - vi (min goda vän Ann-Sofie var bussig och ställde upp) packade in valparna i kartongen de kommit hem i från Strömsholm i söndags morse  (snacka om att de har växt -  nu blev det alldeles fullt i lådan) och Ann-Sofie tog hand om Alma och valparna i baksätet medan jag körde.

På Strömsholm togs hela proceduren från i lördags natt om: undersökning, blodprov, ultraljud, röntgen och dropp.  De hittade inget misstänkt men för säkerhets skull fick hon ett dropp av kalklösning.  Hon blev lite lugnare och det blev även jag av deras besked, så se´n var det bara att åka hem igen.  Veterinären misstänkte att hon helt enkelt har eftervärkar, som tydligen kan vara ännu smärtsammare än själva valpningsvärkarna.

När vi kom hem vägrade Alma att ligga hos valparna i valplådan.  I stället började hon bädda på madrassen som låg i valplådan från början men som jag tog bort för att den inte skulle bli alltför sölig under valpningen.

I med madrassen i lådan igen och se då dög det!

Hon härsar fortfarande av och till men då gäller det att se till dels att hon får vatten, så att hon blir avsvalkad, dels att få henne att gå ut och kissa.  Det är inte alltid så lätt, för hon vill inte gärna lämna valparna.

Valparna tog all denna uppståndelse med ro!  De tävlade om att smita ut ur lådan i bilen.   Ann-Sofie fick vara en åttaarmad bläckfisk för att hålla reda på allihop, så nog är de pigga.

De har vuxit otroligt redan och är trinda som små griskultingar - speciellt de gula bär faktiskt tydliga likheter med så´na.

Så nu hoppas jag att lugnet sänker sig igen.  Det har varit litet dåligt med sömn på sistone.

Det är nu ca två dygn sedan vi kom hem från "BB".  Alla mår bra, både mor och barn, och valparna har redan ökat rejält i vikt.  Alma är en mycket bra mamma som pysslar om sina barn 24 timmar om dygnet.  Hon gör sig knappt tid att gå ut och kissa och när hon sover undrar jag verkligen.

Att hon hade det jobbigt på slutet av dräktigheten är inte så konstigt - hon gick upp 13 kg i vikt!

Nu har jag börjat fundera på valpnamn.  Alla valparna skall heta något som börjar på "Al" efter sin mamma.  Den gula hanen har redan fått sitt namn (av en ev. blivande matte). Han skall heta Labbehusets All Time High.  De andra kommer att få liknande namn - får gnugga geniknölarna lite.

Valparna är födda!  Men det gick inte riktigt som jag hoppats.  Alma började visa tecken på valpning lördag lunch - hon hässjade, skakade, bäddade och var väldigt orolig.  Vi gick en promenad och hon var pigg och gjorde ifrån sig som hon skulle men någon mat ville hon inte ha.

Detta fortsatte hela eftermiddagen och en bit in på kvällen utan att något hände.  Vid halvnio-tiden gick vattnet.  Men inga riktiga krystvärkar kom i gång.  Så efter att ha konsulterat Strömsholm åkte vi dit ca halv elva på kvällen.  De tog blodprov och konstaterade att blocksockret låg något högt medan kalkvärdet var något lågt.  Därefter blev hon röntgad och man såg att det fanns nio valpar i magen.  Det syntes också att den som skulle komma först låg fel - med baken före.  Efter att hon fått dropp ca en halvtimme började hon krysta och det som hände var att fosterblåsan visade sig en kort stund för att sedan åka in igen.  Så då beslöt veterinären och jag att det var lika bra att satsa på kejsarsnitt.  Halv två på natten började operationen och var klar vid halv fem på morgonen.

Då hade valparna sett dagens ljus.  Men en var död vid födelsen och en var väldigt svag och trots massiva insatser piggnade den aldrig på sig utan dog efter ca en timme.

Men sju pigga små puppisar fick vi med oss hem så småningom.  Och det bästa av allt - Alma piggnade snabbt på sig och tog hand om sina små på bästa sätt.

Vad det blev?  Fyra gula och tre svarta.  En svart tik och två svarta hanar, tre gula tikar och en gul hane.  Inte riktigt som man hoppats men huvudsaken att alla, både mor och barn, mår bra!  Bilder följer!

Nu har vi haft tre relativt lugna nätter.  Alma har visserligen hässjat och varit lite orolig i omgångar men det beror nog mest på att hennes matte envisas med att hålla 24 grader inomhus med tanke på kommande valpar.  Alldeles för varmt, tycker Alma!

De "små busarna" börjar också acceptera att de inte får vara inne i valprummet.  Men som en extra säkerhetsåtgärd har jag satt dit ett kompostgaller ovanför grinden.  Annars hoppar "de bruna" obehindrat över.  De flyger som andra banhoppningshästar.

Trots att Uffe var här och hjälpte mig sätta upp ett nät till ovanför det ordinarie staketet för att försöka hindra rymlingarna, så var naturligtvis Ida och Hilda utanför staketet i alla fall i morse.  De hade nog hoppat ut någonstans för Funny stod kvar innanför och var förnärmad.  Hennes små korta ben hoppar inte så högt, än så länge.

För att återvända till Alma: det börjar nog närma sig nu äntligen (ja, det är ju bara dag 60 idag så egentligen är det ju ytterligare några dagar kvar fram till måndag som är dag 63 men tiden känns ju så lång när man väntar).

I går kväll åt hon inte riktigt upp sin mat och i dag på morgonen ville hon över huvud taget inte ha något.  Men en hård macka med ost och några hundkex har i alla fall slunkit ner.  Tempen ligger just nu nere på 37,6 grader.  Ett säkert tecken sägs det...

Ytterligare en orolig natt.  Klockan 23.45 började Alma hässja och andas väldigt tungt.  Jag släppte ut henne och sedan låg hon nedanför min säng och jag masserade henne på magen och så småningom lugnade hon sig.

En timme senare var det dags igen.  Samma visa.  Nu lade jag mig hos henne i valplådan och masserade magen och strök henne över ryggen.  Till slut somnade vi båda två.  När jag vaknade igen vid 3-tiden låg Alma i min säng och sov och jag låg i valplådan!

Tyvärr blev det full cirkus på alla de andra hundarna också när de hörde att Alma fick gå ut.  Tre stycken kom ner-rusande för trappen efter att ha öppnat en dörr som går inåt.  Hur sjutton bär de sig åt?

Framemot femtiden låg jag i min säng, valpen (Funny) i valplådan (var annars - det hörs väl på namnet var valpen skall ligga), Maja i min säng, Hilda och Ida på soffan i arbetsrummet och Alma i Bia-bädden i arbetsrummet.

Ingen ordning alls, med andra ord.

Hur får man de andra tjejerna att inse att de inte kommer att få rå om sin matte lika mycket ett tag framöver?

Nåväl, till slut blev det morgon och då kom Barbro och Mauritz och hämtade Hilda för att åka till Upplands-Väsby och röntga höfter och armbågar.  Idas son Björne var också med.  Han är en kraftfull och stor hane som nog kan bli riktigt snygg med tiden.  Hoppas beskedet blir positivt!

Barbro kände också på Almas mage och sade att det var bland de största hon känt.  Det blir nog minst 10 stycken, var hennes kommentar.

Så nu vet vi vad som väntar!

Det här veckoslutet har gått i årsmötenas tecken.  Fredag kväll var det dags för årsmöte i Arboga Brukshundklubb.  Mötet var mycket välbesökt och ca 30 medlemmar kom.  Jag har varit sammankallande i valberedningen i två år men nu blev jag invald som ordinarie i styrelsen. Kul!

På mötet delas förtjänsttecken ut till bl a årets champions och till andra hundar med husse/matte som varit framgångsrika under året.  Alma fick medalj för sitt viltspårschampionat. 

Själv fick jag till min stora förvåning och glädje ta emot "Ragnar Bloms Hpr för förtjänstfullt arbete inom SBK Arboga" för att jag dragit igång utställningsverksamheten igen i klubben.  Det är ett stort, vackert tennstop som kommer att pryda min "mantle piece" (vad heter det egentligen på svenska?) under det kommande året. Tack!

På lördag eftermiddag var det så dags för årsmöte (eller regionmöte som det skall kallas) i Labradorklubben Södermanland i Flen.  Även hit hade många medlemmar, ca 20 st, kommit. 

Jag har tidigare varit ordinarie i styrelsen som sekreterare men sedan jag flyttade till Västmanland har jag varit adjungerad som sekreterare.

Från årsskiftet kan man själv välja vilken region man vill tillhöra och jag har valt att gå tillbaka till Sörmland.  Det känns naturligt eftersom jag har mina träningskompisar där och vi oftast träffas varje vecka med våra hundar.

Så nu blev jag på nytt invald i styrelsen (som suppleant) och jag kommer att fortsätta som sekreterare och dessutom som utställningsansvarig.

Från årsskiftet 2010 måste även rasklubbar ha en certifierad utställningsansvarig, och eftersom jag har fått den utbildningen i SSRK får jag användning för den även i Labradorklubben.

I natt blev jag riktigt orolig.  Alma hässjade och stönade och visade tydligt att hon hade riktigt ont.

Jag vaknade tjugo över tre av att Alma lät konstigt.  Det lät nästan som om det var valpning på gång.  Hon var väldigt orolig, flämtade och flåsade och smågnydde och tittade sig mot magen.  Jag hade precis läst om alla problem som kan uppstå vid valpningen, om för tidig födsel av döda valpar o s v, så det kändes lite kymigt.

Alma fick ligga i min säng och jag klappade och tröstade och masserade lite lätt på magen och efter ungefär en timme verkade det släppa och hon lade sig ner på golvet och sov.  Skönt!

För det är ju en vecka kvar...

Däremot var det inte lika lugnt på övervåningen i natt  så nu skall jag upp och röja.