Det är oroligt att bli "mormor"!  Natten till tisdagen började Alma vara orolig och härsade (så skall det visst stavas - inte hässja som jag trodde).  Hon verkade som om hon hade ont men det lättade när hon fick gå ut och kissa.

Efter konsultation med Barbro gav jag henne mjölk utblandat med vatten för att hon skulle få i sig tillräckligt med vätska.  Hon fick också vatten med Dextropur i.  Så fortsatte det av och till.  Under natten till onsdagen ringde jag till Strömsholm och frågade vad jag skulle göra.  De misstänkte början till mjölkstockning/ juverinflammation och rådde mig att känna igenom Almas spenar noga.  Det gjorde jag men kunde inte hitta något misstänkt.  Onsdagen fortsatte på samma sätt - nytt telefonsamtal till Strömsholm och den här gången rådde de mig att komma in med Alma för en koll.  Det kunde ju ev. vara en begynnande livmoderinflammation.

Sagt och gjort - vi (min goda vän Ann-Sofie var bussig och ställde upp) packade in valparna i kartongen de kommit hem i från Strömsholm i söndags morse  (snacka om att de har växt -  nu blev det alldeles fullt i lådan) och Ann-Sofie tog hand om Alma och valparna i baksätet medan jag körde.

På Strömsholm togs hela proceduren från i lördags natt om: undersökning, blodprov, ultraljud, röntgen och dropp.  De hittade inget misstänkt men för säkerhets skull fick hon ett dropp av kalklösning.  Hon blev lite lugnare och det blev även jag av deras besked, så se´n var det bara att åka hem igen.  Veterinären misstänkte att hon helt enkelt har eftervärkar, som tydligen kan vara ännu smärtsammare än själva valpningsvärkarna.

När vi kom hem vägrade Alma att ligga hos valparna i valplådan.  I stället började hon bädda på madrassen som låg i valplådan från början men som jag tog bort för att den inte skulle bli alltför sölig under valpningen.

I med madrassen i lådan igen och se då dög det!

Hon härsar fortfarande av och till men då gäller det att se till dels att hon får vatten, så att hon blir avsvalkad, dels att få henne att gå ut och kissa.  Det är inte alltid så lätt, för hon vill inte gärna lämna valparna.

Valparna tog all denna uppståndelse med ro!  De tävlade om att smita ut ur lådan i bilen.   Ann-Sofie fick vara en åttaarmad bläckfisk för att hålla reda på allihop, så nog är de pigga.

De har vuxit otroligt redan och är trinda som små griskultingar - speciellt de gula bär faktiskt tydliga likheter med så´na.

Så nu hoppas jag att lugnet sänker sig igen.  Det har varit litet dåligt med sömn på sistone.