Alla inlägg under december 2010

Av Margareta Dahl - 31 december 2010 16:59

Tänk att få se solen på årets sista dag!  I det härliga vintervädret gav vi oss ut, hundarna och jag, för en runda i den djupa snön.  Hundarna tyckte det var jätteroligt och sprang av hjärtans lust, medan jag var tacksam att jag hade mina gamla stallstövlar på när jag pulsade fram i den djupa snön.

  

Efter en sen lunch gav Maja, Ida och jag oss ut igen för en långpromenad.  Maja och Ida tycker inte det är så roligt att vara ute på tomten utan de föredrar att få gå ut och promenera med matte.  De andra fyra kan vara ute hur länge som helst i snön och kylan.  De busar och springer runt i full fart, oftast runt bilen, och lägger sig ner och gnager på syrenbuskar och annat som råkar finnas i närheten.

  

Allt medan solen sjönk så sakteliga bakom grantopparna vandrade vi fram på den ganska nyplogade skogsvägen.  Inte ett ljud hördes, inte minsta lilla fågelpip, utom på långt, långt avstånd någon enstaka smällare som brann av.

Varken Ida eller Maja brydde sig.  Maja har äntligen - efter åratals träning genom promenader bredvid skjutbanan - lärt sig att strunta i smällar och Ida har aldrig varit rädd utan brukar "tända till" när det smäller ett skott och vara beredd på att apportera.

  

Så nu sitter jag här framför datorn med ett ångande glas glögg och försöker ladda upp några härliga vinterbilder.  Men icke!  Inte lyckades jag med det.  (Gjorde ett nytt försök lite senare - och si då gick det!)

Fick förresten för mig härom dagen att jag skulle skapa ett par fotoalbum på min sida i Facebook.  Sagt och gjort: jag gjorde ett album med titeln "Mina hundar" och ett med titeln "Valpar" och se´n satte jag igång att lägga in bilder.  Hann  till och med få en kommentar om en av mina gulliga valpar.  Men nästa gång jag gick in på min Facebook-sida - inte fanns där några bilder.  Puts väck borta!  Undrar vad jag gör för fel?  Glömmer spara eller?

I kväll blir det en lugn kväll framför TV:n med lite gott att äta och dricka.  Vem säger att man inte kan ha det mysigt fast man är ensam?  Ensam och ensam, förresten.  Med 6 hundar i huset är man ju aldrig ensam.

Fördelen med att fira solo är att man kan välja det godaste att äta som man vet. För min del blir det avokado med löjrom, kamtjatkakrabba och till avslutning, om jag orkar så långt, en riktigt krämig och vällagrad gorgonzola.  Och så lite sprudelvatten att dricka.

GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!

Av Margareta Dahl - 19 december 2010 12:22

Har ju inte skrivit i bloggen på nästan ett halvår - då var det full sommar och varmt och skönt - nu är det bara snö och snö och snö varenda dag.

Medan jag ändå är i gång och skriver i min blogg, så måste jag berätta lite om när vi, Barbro från Kennel Eaglebess, och jag var i Norge för lite sedan och parade Ida.

Vi åkte först hem till Torunn, som fött upp pappan, och där träffade vi Liv (Crispos matte) och Crispo.  Vi gjorde ett första försök till parning i Torunns trädgård men eftersom "hänget" inte blev så långt så beslöt vi att göra ytterligare ett försök lite senare på kvällen.

Torunn och Liv med Crispo kom därför till hotellet där vi skulle bo och ute på hotellparkeringen blev det en ny tete-a-tete.  Den här gången gick det bättre och varken Ida och Crispo blev det minsta störda av alla bilar och människor i närheten.

För säkerhets skull bestämde vi att vi skulle träffas även dagen därpå, den här gången hemma hos Liv.  Barbro och jag körde därför ca 10 mil norrut till Skreia, där Crispo och hans familj bor.  Liv mötte upp i samhället och lotsade oss till gården där de bor, långt uppe på en höjd med underbar utsikt över omgivningarna.  Den här gången fick hundarna i alla fall träffas inomhus, i en varm maskinhall och där blev det en ny parning som gick bra.  Liv bjöd därefter in oss på en kopp kaffe innan vi körde de 40 milen hemåt.

  

Crispo är en mycket trevlig och snygg brun hane, bara 2½ år gammal, så jag hoppas verkligen på många bruna små valpar.  I Crispos senaste kull, som föddes på Skärvenäsets kennel i september, blev det hela 13 valpar.  Men så många blir det inte nu, hoppas jag.

Sent på kvällen var vi tillbaka hemma igen och ca kl 22 hämtade jag hem de andra hundarna, som hade fått vara på hundpensionatet när Ida och jag åkte till Norge.  Casper fick förresten följa med till Norge, för han är ju fortfarande lite för ung för att bo på hundpensionat.  Men att åka bil långt och bo på hotell, var inga som helst problem för Casper, som nu är en busig men mycket mysig liten kille.  Hoppas han en dag kan bli en lika fin hanne som Crispo.




Av Margareta Dahl - 19 december 2010 11:47

Äntligen kom vi dit!  Har planerat i flera år att ställa ut på Stora Stockholm, framför allt med Ida, men det har alltid kommit något emellan.

Förra året var Ida dräktig och valpade den 18 december, så då gick det ju inte.  Året dessförinnan löpte Alma och skulle till Sångfågelns för parning - och så har det fortsatt.

Men i år kom vi i alla fall iväg.  Ulla med Funny och jag med Kajsa startade hemifrån vid 7-tiden på morgonen.  Typiskt nog hade ett av mina torkarblad lossnat, så vi var tvungna att stanna i Kungsör och sätta fast det.  Och därför blev vi väldigt sena.  Så om sanningen skall fram så körde jag nog lite väl fort på vägen till Stockholm.  Jag skulle bara ha vetat...

Nåväl, vi kom dit i tid och gick först till ring 33, där juniorer och veteraner bedömdes av domaren Zena Thorn-Andrews från UK.  Det var 8 juniortikar i ringen när det blev Kajsas tur.  Domaren gav henne en etta och så gick vi vidare till konkurrensen.  Vi stod först i ringen länge men till slut bestämde domaren sig för att flytta upp den gula Älvgårdstiken till första plats.  Tvåa kom vi och trea tiken från Smart Fellow´s.  Alla dessa fick CK.

Så det blev Kajsas andra andraplacering i juniorklass med CK på raken.  (Lite sved det ju i själen trots allt att hon inte vann klassen för då hade vi fått åka till Crufts!)

Kajsas kritik var sisådär.  Bl a tyckte domaren att hon behövde bättre muskulatur och bättre width(?).  Hon som tidigare fått kritik för att hon varit för kraftig!

Efter en lång väntan var det så småningom de äldre labbetikarnas tur.  Den domare som skulle döma alla labradorerna kom inte till Stockholm eftersom alla flyg från England var inställda p g a snöoväder.  Domare Keith Young fick rycka in och döma labbetikarna och Frank Whyte fick döma hannarna. Att det blev så lång väntan berodde på att Keith Young först skulle bedöma 53 flattikar.  Nåväl - det var 20 tikar anmälda i Funnys klass, men några av dem kom inte (kanske p g a domarändringen?).  Funny fick ett förstapris och bra kritik men tyvärr blev hon inte placerad i konkurrensen.

  

Här står vi och väntar på vår tur att komma in i ringen. Foto Britt-Marie Webster


  

Och så är vi inne ringen och står uppställda för en första genomgång av domaren...  Foto Britt-Marie igen.


Funny, som ibland kan vara lite rädd för andra hundar och i självförsvar göra ett halvhjärtat utfall, skötte sig med den äran.  Hon och Kajsa låg snällt i buren och väntade, så att Ulla och jag kunde göra en tur bland alla försäljningsstånden och handla lite.  Själv köpte jag ett nytt utställningskoppel i brunt i läder - som jag letat länge efter att få tag i.  Och så blev det några tuggben till jul.

Så var det dags att åka hemåt igen - klockan hade då hunnit bli halv tre och jag tänkte med dåligt samvete på alla mina andra hundar som var ensamma hemma hela dagen utan att få gå ut.  Nåväl - precis när vi körde in på parkeringen när vi kom till Mässan började det smälla och dundra under bilen.  Och när vi skulle åka därifrån lät det likadant.  Vi trodde det berodde på att det satt en massa snö på stänkskydden som slog emot hjulen, så vi gick runt och sparkade loss snön och så åkte vi igen.  Men oljudet bara fortsatte.  Som tur var vände jag och åkte in på parkeringen igen.  När vi kollade runt vad det kunde vara som lät, fick Ulla se att alla bultar på vänster framdäck satt helt lösa.  Fälgkorset låg förstås oåtkomligt under hundbur med hund i och all annan packning vi hade med oss.  Vi frågade runt på parkeringen om det var någon som hade ett fälgkors tillgängligt men alla hade precis som vi en massa grejor ovanpå.  Vi drog åt bultarna för hand så mycket vi kunde och körde långsamt till närmaste mack.  Där fick vi hjälp med att dra bultarna och körde sedan långsamt hemåt och väntade bara på att det skulle börja låta på nytt.  Men det var lugnt.  För säkerhets skull stannade vi i Strängnäs och köpte ett fälgkors och kollade bultarna igen men då satt de som de skulle.

Jag skulle bara ha vetat när vi körde upp till Stockholm att ena framhjulet var på väg att lossna.  Vad hade hänt om det hade ramlat av när vi körde i 120 km på motorvägen?  Det vågar man ju inte ens tänka på.

Efter en lång dag var vi så hemma vid 18-tiden.  De andra hundarna blev förstås jätteglada men de hade varit så duktiga och hållit sig hela dagen, t o m Casper som annars inte alltid klarar sig en hel natt. 

Skapa flashcards