Det har hänt mycket sedan senast jag skrev - både sorgliga och roliga saker.  Jag börjar med de sorgliga först.

Lilla Drutten har fått somna in.  Han var så svag och orkeslös att han inte klarade av att äta.  När han sedan började kvida igår så insåg vi att allt hopp var ute.  Så nu springer han på ängarna i hundhimlen tillsammans med mamma Ida.

I fredags följde Barbro med till Hallstahammar för att kolla på valparna.  Det första hon märkte var att valparna hos Tina har helt uttorkade.  Så det blev ny ilfärd till veterinären för att vätska upp dem.  För säkerhets skull tog vi med de andra fyra också.  Så nu är alla här hemma igen.  Men jag vill verkligen tacka familjen Jönsson för att de ställde upp så helhjärtat i försöken att få valparna att överleva.  Att sedan Tina aldrig fick mjölk så det räckte var ju väldigt tråkigt.

Nu har alla valpar fått injektioner av koksaltlösning både fredag eftermiddag, lördag förmiddag, lördag eftermiddag och söndag förmiddag.  Ytterligare en omgång blir det i kväll.

Ytterligare tur i oturen hade vi när vi var hos veterinären.  Där träffade vi Berit och Tommy, som var där och röntgade en av sina vita älghundar.  När de hörde vad som hänt var de så snälla att de körde hem och hämtade en värmelampa som Tommy monterade upp över valplådan.  Så nu har de det riktigt varmt och skönt i ett hörn av lådan men kan kravla bort när de tycker det blir för varmt.

De 8 valpar som är kvar mår bra.  De äter, kissar och bajsar och är pigga.

Idag har vi vägt dem och börjat fodra med nappflaska.  Det var väldigt populärt att få suga på en napp i stället för att få en otäck injektionsspruta i munnen.  Och dessutom gillade de att få äta så mycket de orkade.  Så senast åt de upp till 40 ml välling var. 

Jag har också lyckats hitta en smakblandning som de gillar: modersmjölksersättning med A-fil och drumsocker i är smaskens.

Vi har också vägt dem och "döpt" alla:

Flickorna kallas

Dolly          670 g

Dagny        615 g

Donna        590 g

Och så har vi pojkarna:

Dante        515 g

Domingo    645 g

Douglas      485 g

Dennis       480 g

Dexter      525 g

Barbro har lovat stanna här hela veckan och hjälpa mig mata och sköta om de små liven.  Hittills har de fått mat varannan timme dygnet om men det skall bli spännande att se, nu när de får fri tillgång till mat, hur länge de sover nu innan de vaknar och är hungriga.

Om de bara klarar av den här veckan så skall den värsta krisen vara över.

Först tänkte jag försöka få tag i en eller flera nya ammor men eftersom jag får hjälp av Barbro, så har jag bestämt att behålla dem hemma och mata själv.

Till sist vill jag bara skicka många kramar och tack till Annika från Arboga Veterinärklinik som kommer hit och sprutar valparna och är ett stort stöd på alla sätt och vis.

Vill tacka Er alla som hört av sig via mail, telefon eller i min gästbok!

Ni är alla så snälla och vänliga och deltar verkligen både i min sorg efter Ida och i kampen för valparna.  Jag uppskattar verkligen all medkänsla jag får.

Om en liten stund skall jag åka till valparna och ta natten.  Vi skall börja tilläggsmata även de valpar som får modersmjölk för säkerhets skull.  Förmodligen kommer de att tycka att modersmjölksersättningen smakar illa, så jag har laddat upp med A-fil.  Fil med lite druvsocker brukar gå bra.

Och i morgon har Barbro lovat följa med - då skall vi försöka få Drutten att dia och att ge de andra mat i nappflaska.

Det brukar inte vara så lätt i början men Barbro har stor erfarenhet av sån´t efter alla valpar hon fött upp genom åren, så jag hoppas vi lyckas.  Då finns det större chans att valparna får i sig tillräckligt för att börja öka i vikt i stället för att gå ner.

Nyss hemkommen efter att ha haft "jouren" med valparna i natt, vill jag bara skriva några rader och berätta om läget.

Fatimas 4 valpar mår bra - de äter och sover.  Visserligen har de inte ökat särskilt mycket i vikt men de klarar sig bra.

Tinas valpar diar hela tiden men de blir inte mätta, eftersom hon inte har någon/eller i varje fall inte så mycket mjölk.  Men de piper inte utan allt är lugnt i valplådan.  Nu har Tina i alla fall fått behålla sin mat så hoppas, hoppas att hennes mjölkproduktion kommer igång.

Valparna får tillskottsfoder varannan timme dygnet runt.  De första två dygnen gick de ner ca 50 g per dygn och valp men i dag på morgonen vägde de lika mycket som igår i alla fall.

Vi har ökat på dosen av tillskottet så nu är Drutten, den minste lille killen, uppe i 8 ml per gång.  Han är för svag för att orka dia, så han är helt beroende av att bli matad.  Men han verkar pigg ändå, kilar iväg med god fart när han får ligga på fäll på golvet.  I natt försökte jag lägga till honom hos Fatima för att han skulle få riktig modersmjölk men det funkade tyvärr inte.

Vi håller valparna varma med värmeflaskor och tjock filt, för om de blir nerkylda slutar alla tarmrörelser och då blir det bara ännu värre om man stoppar i dem mat.

Så nu får vi bara fortsätta mata och hoppas på det bästa.  Familjen Jönsson ställer upp till 100 procent, vilket jag är mycket tacksam för.

Det blev ingen fortsättning på rapporteringen om valpningen.  På lördagen började Ida få värkar och vattnet gick men sedan hände inget mer.  Kl 16 blev hon förlöst med kejsarsnitt och nio välskapta och pigga bruna valpar såg dagens ljus.  Det blev 6 hanar och 3 tikar.  En hane var väldigt liten och en hane och en tik lite mindre än de andra.

Men Ida återhämtade sig aldrig efter operationen.  Hon blev bara svagare och svagare, slemhinnorna blev alldels bleka och kalla.  Trots ilfart till Regiondjursjukhuset i Strömsholm var hon död när vi kom fram.

Min allra värsta mardröm hade besannats!  Det är så ofattbart att min underbara, vackra Ida inte finns längre.  Jag kan inte ta till mig att det är sant.  Jag vill bara inte fatta eller acceptera det som hänt.

Stor tur i oturen hade jag och valparna trots allt.  En av veterinärerna som tog emot oss på Strömsholm hade natten innan förlöst en borderterriertik med kejsarsnitt och hennes valpar var döda.  Så hon tog kontakt med den uppfödaren och frågade om de kunde tänka sig att deras tik tog hand om åtminstone ett par av Idas valpar.  De sade ja!  Vilka underbara och snälla människor det finns.

Vi körde dit kl 1 på natten.  De var uppe och hade kaffe färdigt och tog emot oss (min kusin Gittan var också med) med öppna armar.  Och det gjorde även tiken som förlorat sina valpar.  Dessutom visade det sig att de hade ytterligare en tik som bara hade en valp - en 3-veckors tik.

Så nu har tiken som förlorat sina valpar, Tina, tagit hand om 5 av Ida-valparna och den andra tiken, som heter Fatima, 4.  Tyvärr hade Tina hunnit få en behandling för att stoppa mjölkproduktionen, så hon har nästan ingen mjölk, så de valparna stödmatas varannan timme med mjölkersättning.  Första dygnet gick de ner ca 50 g var.  Den minsta lilla pojken, Drutten, vägde igår bara 230 g, så vi får se om det går att rädda honom.  Fatimas valpar äter och sover och mår bra.

Ev. skall vi idag försöka flytta över de minsta två hanarna från Tina till Fatima så att de får riktig modersmjölk.  Det hänger ju på om tikarna accepterar andra valpar än "sina".

I natt skall jag "ha jouren" och mata valparna, så att surrogatmatten får sova lite.  Hon har varit igång i flera dygn nu och behöver all vila.

Idag var vi på återbesök hos veterinären.  Han kände på Ida och kostaterade att hon var nästan helt öppen och konstaterade att valpningen bör äga rum inom 24 timmar.  Ida fick också en kalkspruta, eftersom hon tyvärr brukar vara lite värk-svag.  Veterinärens gissning var att den första valpen skulle komma omkring klockan halv ett i natt.

Få se om han får rätt.  Så nu är det bara att vänta!

Klockan är nu 23.15 och ännu är allt lugnt!  Hundarna har varit ute på en sista kvällsrunda och fått sitt kvällsgodis, så nu går vi och lägger oss!

Nu har klockan hunnit bli 3.30.  Både Ida och jag och Barbro och Gittan, som är här för att assistera, har sovit lugnt fram till nu.  Ida väckte mig för en stund sedan och var lite flåsig men det verkar som om det bara var att hon

Idag har Ida varit hos veterinären och fått sin mage röntgad ur flera vinklar, för att vi skulle kunna räkna hur många små valpar som finns där inne.

Och det var inte så lätt!  Det såg närmast ut som ett fiskstim på röntgenbilderna.  Med förenade ansträngningar kom vi så småningom fram till att det verkar finnas 9 valpar i magen.

Jag hade gissat på 9-10 valpar, eftersom hon är så tjock.  I jämförelse med de två föregående kullarna tycker jag hon är betydligt rundare om magen.  Men å andra sidan har hon ju blivit äldre och uttänjd efter de föregående kullarna, så det är kanske bara naturligt.

Juvren är sprängfyllda, så hon verkar i alla fall ha gott om mat till valparna.

På fredag eftermiddag skall vi på återbesök hos veterinären för att göra en sista koll av läget och för att se om hon möjligen är på väg att valpa inom de närmaste timmarna.

Min gissning är att valparna kommer natten mellan fredag och lördag.

Tror inte att hon går så länge som till söndagen, då det är 63 dygn.

Om det verkar vara några problem på gång kommer vi för säkerhets skull att göra kejsarsnitt.  Men det hoppas jag förstås att det inte skall behövas.

Håll tummarna!

Annars är istiden tillbaka!  Vägarna är helt täckta av blankis och mina hund-promenader är förenade med livsfara, trots att jag har dubbarna på.  Igår fick vi vända efter bara ca 100 meter, när vägen lutade åt alla håll och fötterna, både på mig och hundarna, bara gled.

En bruten arm eller lårbenshals är ju inte precis vad man önskar sig just nu med valpning på gång!

Idag har min gode vän Håkan varit här och hjälpt mig "möblera om" så att valplådan får plats i vardagsrummet och dessutom skruvat ihop den.  Så i kväll flyttar jag och Ida "ihop".  Nu skall Ida ha lugn och ro fram till valpningen och inte behöva trängas med de andra hundarna - åtminstone inte nattetid.

Och jag flyttar in i bäddsoffan i vardagsrummet igen.  Fast nu är det en annan bäddsoffa (den gamla har blivit hundbädd i mitt arbetsrum) och jag hoppas att den kommer att vara lite bekvämare än den gamla.

Några som redan gjort sig hemmastadda i soffan är tyvärr mössen!  Massor av små visitkort under dynorna och bakom ryggkuddarna ett upplag av ekollon att smaska på under vintern.  Det är nästan så man får dåligt samvete när jag slängde ollonen.  För tänk vilket slit de har haft för att få dem ända dit in.

Men jag föredrar förstås att slippa dela säng med mössen.

En som kommer att bli väldigt sur för att hon inte får vara med i min säng är ju Maja.  Ju äldre hon blir, desto mer mattebunden blir hon.  Så fort hon inte ser mig eller vet var jag är sätter hon igång att skälla.  Hon börjar faktiskt vara en riktigt grinig gammal tant som skall klappas och matas med godbitar hela tiden, om hon får bestämma.  Annars skäller och gnäller hon...

Ida är fortfarande pigg och alert och verkar må väldigt bra. Hon äter med god aptit - tre mål om dagen nu - men hon rör sig förstås inte lika lätt längre.  På sätt och vis ganska skönt för nu klarar hon inte av att hoppa över stängslet och ge sig ut på vift längre. 

Magen växer och växer och juvret börjar vara stort.  Kusin Gittan skall fixa till en täckjacka så att Ida kan ha den på sig när vi går ut om det blir kallt igen, så att det inte blir som förra vintern när hon fick frostskador på juvren och inte kunde ge valparna mat längre.

Det blir ju väldigt spännande att se hur många små pepparkakor som föds.  Pappan Crispo har haft 3 kullar hittills och i snitt har det varit 10 valpar i varje kull.  Så det finns nog förutsättningar för att det skall bli ganska många.  För säkerhets skull kommer Ida att röntgas på tisdag i nästa vecka, så att jag vet hur många som "skall komma ut".  Eftersom hennes valpningar brukar vara långdragna kan det vara skönt att veta att nu har alla kommit.

Sedan hur många tikar resp hanhundar det blir, det återstår ju att se.  Jag hoppas ju förstås på många tikar.  Glädjande nog har 15 av Crispos 30 valpar hittills varit tikar (och lika många hanar då, förstås).  När jag gick igenom de kullar av bruna valpar som fötts under 2009 var en stor majoritet hanar.  Kan könet vara färgbundet, som för röda katter till exempel?

Ja, om ca en och en halv vecka vet vi!

Lillan är insnöad

Nu känner jag också mig helt insnöad, både bokstavligt och bildligt!  Efter att med största svårighet ha tagit mig hem från Flen i tisdags eftermiddag från styrelsemöte i Sörmlands labradorklubb (det isade igen på vindrutan hela tiden så jag såg inte ett dugg!), så bestämde jag mig igår för att nu får bilen stå!

Så Ida och Maja och jag tog en promenad till brevlådan (någon km härifrån) och hämtade tidningen.  Jag såg snöplogen på håll och var bara rädd för att vi skulle möta den, för det finns ingenstans att ta vägen.  Vallarna på sidorna av vägen är mer än meterhöga och det är inte så lätt att slänga sig ut där med två hundar.  Som tur var vek plogen av åt motsatt håll.

Men idag var jag bara tvungen att ge mig av till affären för att proviantera lite grann.  Vägen utanför hade nyligen blivit plogad och den "vänlige" föraren lägger konstant upp en jättevall framför mina grindar, ca 1 meter hög och 2-3 meter bred.  Han tycker tydligen jag behöver motion!  Jättebussigt!

Det tog mig en timme att skotta rent framför grindarna och då bestämde jag mig definitivt att nu måste jag bara försöka hitta någon annanstans att bo!  Man blir ju inte precis yngre med tiden och kombinationen av snöskottning och eldning med pellets börjar bli mer än jag orkar med.

   Det är ju tur att det finns några som tycker det är kul med snön!  Lillan och Casper vill knappt komma in utan de ligger och rullar, springer och busar och håller igång timme efter timme.  När de till slut kommer in blir det väldigt lugnt och skönt här inne, för de sover som stockar - tills det är dags att gå ut och busa igen.

Lilla Betty Boop (nu Lillan) kikar in genom stängslet till de vuxna - varför får jag inte vara med?

Ida har definitivt taggat ner nu - hon lunkar så sakteliga fram och tycker det är jobbigt när hon skall göra ifrån sig att behöva ge sig ut i den djupa snön.  För på vägen går det ju inte att sätta sig!  Det gör inga väluppfostrade hundar, tycker hon.

Magen växer för varje dag.  Det är snart bara två veckor kvar.  Nästa vecka är det dags att montera upp valplådan igen.  Förhoppningsvis kommer Håkan hit och hjälper mig.  Alla mina verktyg blev ju stulna när vi hade inbrott i släpet med utställningsgrejorna inför Dingtuna-utställningen i höstas, så skruvdragare och andra bra-att-ha-grejer lyser med sin frånvaro nu.  Dessutom behöver jag hjälp med att flytta undan två fåtöljer och rulla ihop den tjocka (och tunga!) Kina-mattan, som pryder vardagsrumsgolvet.  Det får bli en vanlig trasmatta i stället under tiden som valparna härjar där inne.

De flesta förberedelserna är nu gjorda inför utställningen på Strömsholm den 23 januari.  Det är ju lite tråkigt att inte kunna vara med på den sista utställning som jag ansvarar för, men det kan inte hjälpas.  Idas valpning, som skall äga rum precis den dagen om hon håller tiden, måste ju gå i första hand.