Alla inlägg under februari 2011

Av Margareta Dahl - 28 februari 2011 20:00

Inför morgondagens avmaskning har jag vägt alla valparna nu i kväll.  De börjar bli stora!  På 10 dagar har de ökat 1,2 - 1,5 kg var.

Störst är Domingo som väger hela 3870 g, minst är fortfarande Douglas men han knappar in avståndet till de andra med 3230 g.  Dolly är fortfarande störst av flickorna och väger 3700 g medan Donna är minst med sina 3275 g.

De har även börjat få röra sig fritt i arbetsrummet och köket.  Det är jättespännande och det är inte alls populärt när de skall gå tillbaka in till sig igen.  De har även börjat få träffa de andra hundarna lite smått.  Populärast är Casper som är en stor lekfarbror.  Han lägger sig ner inne hos valparna och låter dem dra honom i öronen och svansen medan han tvättar dem med sin stora tunga så att de nästan ramlar omkull.  Det påminner lite om Djungelboken.

      

Nu äter de själva också, så det går inte alls åt lika mycket tid till matning längre.  Fyra gånger om dagen får de torrfoder med lite färskfoder i (det smakar mycket godare då!) och en gång, det tidiga morgonmålet, välling eller A-fil.

I början när jag försökte med valpbaren blev det bara ett enda kladd.  De låg, gick och satt i skålen och hälften av maten gick säkert åt till klet på alla valparna.  Så då gick det bättre när de fick flera småskålar i stället.  Men nu klarar de att äte även i valpbaren.  Det blir fullt upp runt skålen och det står inte på förrän jag får lov att ta fram den andra valpbaren också för att de skall få plats.

      

  

Valparna låter sig väl smaka - här är det Dante o Dennis 


  

Nu klarar de av att äta ur valpbaren 


Det är vakna mycket längre stunder åt gången.  Och de slåss och bråkar med varandra och skriker hjärtskärande när någon biter för hårt.  Ibland blir det så´na hårda tag att jag får gå in och bryta.  Om de är väldigt i gasen då händer det att de morrar när jag tar någon i nackskinnet och lyfter bort honom eller henne, för tjejerna slåss precis lika mycket som killarna.

ANNONS
Av Margareta Dahl - 24 februari 2011 22:59

Förra veckan när jag körde till återvinningen med ett antal säckar med rester efter vaoparna blev jag "haffad" av polisen.  Igår när jag hade varit på samma ställe och var på hemväg, körde jag av vägen!  Det verkar vara ett farligt ställe att åka till.  Eller var det bara slumpen?

Vägen till Sickelsjö är så isig och spårig att det är livsfarligt att köra över 30 km i timmen på den.  I går eftermiddag hade jag lite bråttom hem till valparna och vips hamnade jag i ett djupt spår och fick sladd - och så satt jag fast där i snödrivan.  Men turen var på min sida igen!  En vänlig tjej stannade och frågade om jag behövde hjälp och det behövde jag onekligen.  Hon ringde till sin dotter som kom med sin Epa-traktor på mindre än en kvart och drog upp mig hur lätt som helst.  Med lite hjälp av ett par starka karlar som sköt på.  Bilen var helt oskadd och jag också som tur var.  Ett jättestort TACK FÖR HJÄLPEN till alla vänliga människor som såg till att jag kom på rätt köl igen!

Så idag har jag kört väldigt långsamt och försiktigt.  Igår hade jag som tur var inga hundar med i bilen men idag har jag varit hos veterinären med Dexter och Casper.  Casper fick en liten tumör, snarast en vårta, borttagen på tassen.  Det var väldigt snabbt gjort och det behövde inte sys och såret syns knappt.

Dexter var där för efterkontroll efter ett sår som han oförklarligt fått på ena bakbenet och som gjort att han varit svullen både i själva benet och i hasleden.  Han har fått antibiotika och såret är nu helt läkt. Men hasleden är fortfarande lite svullen så jag har bestämt mig för att inte sälja honom utan han får stanna kvar här tills vidare.  Jag vill vara säker på att han blir helt återställd innan han ev. får flytta till en ny ägare.

P g a ett återbud har jag nu en liten pojke kvar som inte är tingad.  Skall kontakta några familjer som ev. är intresserade i morgon, så får vi hoppas det går att hitta ett bra hem även till honom.


ANNONS
Av Margareta Dahl - 22 februari 2011 23:20

Tänk att det gått 2 år sedan Alma fick sina valpar med Dino som pappa! Samtidigt som det känns som det var alldeles nyligen har det ju hänt så mycket på dessa två år att det känns jättelänge sedan.Vilken tur att det inte gick för Alma som för Ida - båda förlöstes ju med kejsarsnitt. Om Alma inte hade klarat sig hade nog min uppfödning slutat där och då. Men hon var pigg och glad åt sina valpar nästan direkt efter det att vi kommit hem från Strömsholm. Och bättre mamma än Alma får man nog leta efter! Hon tog hand om sina valpar på ett föredömligt sätt, matade, tvättade och skötte om dem från första stund tills de blev tillräckligt gamla att flytta hemifrån. En A-mamma till en A-kull! Grattis till Er alla på 2-årsdagen!

      

Ally                                    Alice                                Albertina

   Enda gula pojken - Allan


      

Alva                                 Alfred                              Algot

Sammanlagt 7 små liv blev det, fyra gula och tre svarta.


Här är några bilder på valparna när de blivit lite äldre:

     

Allan/Elton                        Alice/Fröya                    Fröya med sina priser


   Ally/Sally i fjällen

Av Margareta Dahl - 21 februari 2011 22:04

I lördags den 19 februari tog valparnas pappa Mementos Onegin, kallad Crispo, sitt tredje cert och blev norsk utställningschampion.  Samtidigt fick han CACIB och blev BIM på Norsk Kennelklubbs utställning i Bö i Telemark.

STORT GRATTIS både till Liv, som äger Crispo, och till Torunn, som fött upp honom!

  

Så här söt var pappa Crispo när han var 8 veckor


Så nu har valparna att brås på!  De börjar verkligen vara gulliga nu - busar och "misshandlar" varandra med samma glada humör.  De gör sitt bästa för att använda sina små vassa tänder på syskonen, speciellt öron och svans ligger illa till.

Idag har det varit en lugn dag på valpfronten.  Lite avsvabbning blev det efter kvällsvällingen - de blir hur kladdiga som helst nu när de äter själva. 

I går hade vi besök av min bror och hans familj.  Casper hade jätteroligt med småtjejerna Stella och Olivia, 9 och 6 år.  De slängde pinnar och bollar till honom och han sprang som en liten dåre.  Snabbt kom han underfund med att om han kom tillbaka och lämnade av så blev det nya kast.  Han kanske kan bli en duktig apportör så småningom - vem vet.  Tyvärr har jag ju inte haft någon tid på sistone att träna varken honom eller de andra hundarna.

De börjar vara väldigt understimulerade och när ett par av mina tränings-kompisar kom på besök för att kika på valparna idag, blev de helt nertagna av alla de vuxna.  T o m Maja var helt stollig - hon som aldrig brukar hetsa upp sig i onödan.

Mitt dåliga samvete gjorde i alla fall att vi tog en eftermiddagspromenad, eller rättare sagt två.  Först fick Maja, Hilda och Casper en liten runda och sedan var det Almas och Lillans tur.  Tydligen hade det gått en annan hund på deras väg, så det var väldigt mycket som skulle kollas och nosas in.

I går fick vi också en hälsning från Caspers syster Lowa, som precis har flyttat till Värmland med sin matte.  Lowa är konvalescent efter en bogskada, som hon fick när hon busade med en annan valp, men har fått börja göra lite roliga saker, t ex  lite försiktig apportering.

      

Lowa på väg in med apporten


Nu hör jag att valparna börjar vakna till igen, redo för nattmålet.  Den här gången är det torrfoder som vankas. 

Av Margareta Dahl - 17 februari 2011 22:21

Härom morgonen blev flickorna och jag osams.  De ville på inga villkors vis äta ur nappflaskan nå´n av dem.  Till slut var vi helt hysteriska, både de och jag, och då satte jag ner deras portioner i en skål på golvet och sade "Ät själva då - om det inte passar!".   Och det gjorde de.  Plötsligt blev de på jättegott humör och åt och smaskade och var väldigt belåtna.  Och jag drog en lättnadens suck.

Sedan försökte jag med några av de andra valparna också.  Torrfoder gick bra, det åt de allihopa men vällingen var det lite värre med.  Så efter en dag utan flaska gick jag tillbaka till att nappa de tre minsta killarna Dexter, Dennis och Douglas. Tänk vad fort de kan tappa!  Efter bara en dag såg de inte alls lika runda och goda ut utan ganska hålögda.  Nästan som små Biafra-barn.  Men när de fick börja dia igen så blev de snabbt sig själva - runda som små ballonger om magen och glada och go´a.

I dag har jag avmaskat gänget för första gången.  Det smakade förstås blää men som ett litet plåster på såren fick de pröva köttfärs efteråt.  Det var det godaste de ätit hittills i sina liv och jag är säker på att de kunnat smälla i sig hur mycket som helst om de bara fått.

Jag hade förstås vägt alla valparna innan jag gav avmaskingsmedel och de varierade från 1710 g (Douglas) till 2225 g (Dolly).  Bara på kul testade jag att väga Douglas efter torrfoder och köttfärs, när magen var som en liten spärr-ballong, och då hade han plötsligt gått upp till 1850 g.  Tänk vad lite god mat kan göra.

Idag fick vi en hälsning från Hildas son Guus, bror till Casper alltså, som bor i Värmland.  Hans matte berättade att han väger hela 32 kg nu.  Han var väldigt snygg som valp och lugn och gosig.  Han verkar ganska mysig nu med, eller hur?

    

Guus eller Labbehusets Carbon Commander, som han egentligen heter


Det blir ju väldigt mycket sopor efter valparna - ungefär en säck med begagnade tidningar om dagen - och på eftermiddagen åkte jag in till återvinningen i Arboga för att slänga ett par säckar.  Plötsligt upptäckte jag att jag hade en polisbil efter mig som blinkade med blåljuset och signalerade att jag skulle stanna.  Sagt och gjort - jag stannade och en polis kom fram och bad att få se mitt körkort och så fick jag blåsa i "ballong".  Jag undrade förstås vad jag nu hittat på men kunde inte komma på att jag mejat ner några fotgängare eller missat att stanna vid stoppskylt eller något annat.  Döm om min förvåning när polisen påstår att min bil hade körförbud.  Han påstod att den var avställd och dessutom inte besiktigad.  Det sista måste jag tyvärr hålla med om för jag har tänkt lite flyktigt då och då på hur det är nu för tiden, om man måste hålla reda på själv när det är dags för besiktning.  Men tyvärr har det stannat vid en tanke eftersom tiden varit fylld av så mycket annat.

Jag vet att när jag köpte den här bilen hastigt och lustigt i somras efter det att min Opel pajat, så var bilen avställd men när vi skrev ägarbyte så prickade vi för att bilen skulle ställas på igen.  Tydligen har det inte gått fram till Trafikstyrelsen eller vad det heter nu för tiden, så jag har alltså i över ett halvår kört omkring med en bil med körförbud.  Som tur är gick det att ändra status på bilen på direkten på deras hemsida så det gjorde jag med detsamma jag kom hem och dessutom lyckades jag få en tid för besiktning redan i morgon förmiddag.  Därmed inte sagt att det inte blir körförbud även i fortsättningen!  Tyvärr är nog min bil ganska risig så jag hoppas bara att de inte hittar alltför mycket som måste åtgärdas.  Jag hoppas jag kan ta mig hem från Eskilstuna, där jag fått tid, i morgon.  Hur skall det annars gå med valparna och de andra hundarna?  Håll gärna tummarna! 

Av Margareta Dahl - 14 februari 2011 21:43

Inte har jag hunnit läsa in mig på min nya kamera än men som tur är finns det vänliga valpköpare som försett mig med bilder, som de tog när de var här på besök i lördags.

Här kommer först flickorna:

      

Donna                   Dolly                     
Dagny

Flickorna är ganska lätta att skilja åt när man ser dem i valplådan, för de är så olika stora.  Dolly är störst av alla valparna.  Hon är mycket lugn och cool och är lätt att mata, bara äter lugnt ur flaskan tills den är tom.  Dolly är dessutom lite ljusare än de andra två.

Donna är minst och Dagny lite mitt emellan.  Men de här två damerna har temperament.  När de skall äta så är det nästan lögn att få dem att börja snutta på flaskan, trots att de är så hungriga att de bara gnyr.  Och rivs!  De kloar hela tiden så man blir helt sönderriven på händerna.  När de så till slut tar nappen har de så bråttom och suger så hårt att nappen bara trycks ihop och så kommer det ingen välling och då blir de ändå surare.  Men när de väl blivit mätta och belåtna då är båda så lugna och keliga som helst och kan sitta kvar i knät och gosa en lång stund.

Och här har vi pojkarna:

     

Douglas                           Domingo                 Dexter

    

      

   Dennis                 Dante                        Foto: Päivi Achrelius

Pojkarna har lite jämnare humör och de är väldigt snälla att hantera.  Dante och Dexter kan vara lite kinkiga när de skall börja äta.  De vill inte gärna ta nappen och när de väl börjar äta går det lika våldsamt till som när Dagny och Donna äter - nappen trycks ihop och de får ingen mat.  Så det tar alltid extra lång tid att mata de här två.  Dennis är en liten ängel - han bara tar nappen och suger tills flaskan är tom.  Så snäll och lugn.  Domingo och minstingen Douglas tar lite längre tid på sig men krånglar inte alls lika mycket som de besvärliga tjejerna.

Det är så fascinerande att de redan är sådana personligheter.

De är så gulliga nu för de har börjat busa lite med varandra.  De försöker brottas men lika ofta står de på näsan.  När man kommer fram till valplådan kommer alla skuttande och skriker för då tror de genast att det är mat på gång.  Dolly och Domingo, som är störst, klarar av att ställa sig upp på bakbenen med framtassarna på kanten av valplådan.  Så snart är det nog dags att sätta i en planka till annars är det risk att de hoppar ut ur lådan.

Idag har de fått äta själva ur valpbaren.  Det gick riktigt bra när det var torrfoder som jag blötlagt ordentligt och sedan mixat.  Något kladdigare var det senare på dagen när de fick prova att äta välling ur valpbaren.  Plask i plurret och magplask var ungefär vad de sysslade med.  Så mycket i magen fick de nog inte.  Däremot var alla valparna helt våta och kladdiga så stora de var.  Så det blev att ta fram stora handduken och därefter nappflaskan i alla fall.  Så det får nog vänta ett tag innan vi gör ett nytt försök med välling.

Nu hör jag att de tycker det är dags för kvällsmålet - det blir uppblött torrfoder men den här gången tänkte jag själv stå för matandet.  Tar förstås längre tid men då vet jag att alla får i sig vad de behöver.

Av Margareta Dahl - 12 februari 2011 20:50

Den första valpen som öppnade ett öga var Donna.  Nu är hon först igen - den här gången med att få ett par tänder.  Två små hörntänder sticker nu upp igenom hennes tandkött.  Alla valparna är nu svullna och ömma i tandköttet och vill gärna gnaga på nappen när de får välling, i stället för att suga i sig maten.

På valparnas 3-veckorsdag har dagen varit fylld av besök av trevliga valpköpare.  Jag känner mig så lugn vid tanken på att mina småttingar så småningom skall flytta till engagerade och kärvänliga ägare, där jag är övertygad om att de kommer att få det så bra.

Barbro, Kjelle och Vendela har nu åkt hem till sig igen, så nu faller matning och omvårdnad av valparna helt på min egen lott.  Men nu känns det inte alls så farligt längre - man börjar ju få lite rutin på att mata, både med nappflaska och "för hand".  Torrfodret, helt uppblött, stoppar jag in kula för kula i munnen på mer eller mindre matglada valpar.  Vissa tycker inte det är lika gott och kinkar lite innan de kommer igång men så småningom får de i alla fall i sig sin portion.

I morgon väntar nya besök av valpköpare.

Nu skall jag sätta mig och studera bruksanvisningen till min nya kamera, så att jag kan börja ta bilder av valparna igen, tills det är dags för sista målet för dagen vid 23-tiden.  Förhoppningsvis sover de sedan hela natten, som de gjorde natten till idag - ändå fram till klockan sju på morgonen från 24-tiden.  Då hinner man ju faktiskt få ett antal timmar av sömn, vilket känns underbart.


Av Margareta Dahl - 10 februari 2011 22:16

Igår var jag på Strömsholms Djursjukhus och hämtade hem Idas urna. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna för nu känns det så definitivt.  Förut har jag kunnat inbilla mig att hon bara var borta tillfälligt och snart skulle komma tillbaka, men nu har sanningen hunnit ifatt mig.

Jag var nog inte en speciellt bra bilförare de 4 milen hem från Strömsholm.

Nu står Ida i bokhyllan bredvid bästisen Loffe och kikar ner på sina små valpisar. Jag inbillar mig att hon vakar över dem och ser till att de har det bra.  Och de känner nog att mamma är med dem.

  

En bild på Ida från i höstas - en av de sista

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se