Härom morgonen blev flickorna och jag osams.  De ville på inga villkors vis äta ur nappflaskan nå´n av dem.  Till slut var vi helt hysteriska, både de och jag, och då satte jag ner deras portioner i en skål på golvet och sade "Ät själva då - om det inte passar!".   Och det gjorde de.  Plötsligt blev de på jättegott humör och åt och smaskade och var väldigt belåtna.  Och jag drog en lättnadens suck.

Sedan försökte jag med några av de andra valparna också.  Torrfoder gick bra, det åt de allihopa men vällingen var det lite värre med.  Så efter en dag utan flaska gick jag tillbaka till att nappa de tre minsta killarna Dexter, Dennis och Douglas. Tänk vad fort de kan tappa!  Efter bara en dag såg de inte alls lika runda och goda ut utan ganska hålögda.  Nästan som små Biafra-barn.  Men när de fick börja dia igen så blev de snabbt sig själva - runda som små ballonger om magen och glada och go´a.

I dag har jag avmaskat gänget för första gången.  Det smakade förstås blää men som ett litet plåster på såren fick de pröva köttfärs efteråt.  Det var det godaste de ätit hittills i sina liv och jag är säker på att de kunnat smälla i sig hur mycket som helst om de bara fått.

Jag hade förstås vägt alla valparna innan jag gav avmaskingsmedel och de varierade från 1710 g (Douglas) till 2225 g (Dolly).  Bara på kul testade jag att väga Douglas efter torrfoder och köttfärs, när magen var som en liten spärr-ballong, och då hade han plötsligt gått upp till 1850 g.  Tänk vad lite god mat kan göra.

Idag fick vi en hälsning från Hildas son Guus, bror till Casper alltså, som bor i Värmland.  Hans matte berättade att han väger hela 32 kg nu.  Han var väldigt snygg som valp och lugn och gosig.  Han verkar ganska mysig nu med, eller hur?

Guus eller Labbehusets Carbon Commander, som han egentligen heter

Det blir ju väldigt mycket sopor efter valparna - ungefär en säck med begagnade tidningar om dagen - och på eftermiddagen åkte jag in till återvinningen i Arboga för att slänga ett par säckar.  Plötsligt upptäckte jag att jag hade en polisbil efter mig som blinkade med blåljuset och signalerade att jag skulle stanna.  Sagt och gjort - jag stannade och en polis kom fram och bad att få se mitt körkort och så fick jag blåsa i "ballong".  Jag undrade förstås vad jag nu hittat på men kunde inte komma på att jag mejat ner några fotgängare eller missat att stanna vid stoppskylt eller något annat.  Döm om min förvåning när polisen påstår att min bil hade körförbud.  Han påstod att den var avställd och dessutom inte besiktigad.  Det sista måste jag tyvärr hålla med om för jag har tänkt lite flyktigt då och då på hur det är nu för tiden, om man måste hålla reda på själv när det är dags för besiktning.  Men tyvärr har det stannat vid en tanke eftersom tiden varit fylld av så mycket annat.

Jag vet att när jag köpte den här bilen hastigt och lustigt i somras efter det att min Opel pajat, så var bilen avställd men när vi skrev ägarbyte så prickade vi för att bilen skulle ställas på igen.  Tydligen har det inte gått fram till Trafikstyrelsen eller vad det heter nu för tiden, så jag har alltså i över ett halvår kört omkring med en bil med körförbud.  Som tur är gick det att ändra status på bilen på direkten på deras hemsida så det gjorde jag med detsamma jag kom hem och dessutom lyckades jag få en tid för besiktning redan i morgon förmiddag.  Därmed inte sagt att det inte blir körförbud även i fortsättningen!  Tyvärr är nog min bil ganska risig så jag hoppas bara att de inte hittar alltför mycket som måste åtgärdas.  Jag hoppas jag kan ta mig hem från Eskilstuna, där jag fått tid, i morgon.  Hur skall det annars gå med valparna och de andra hundarna?  Håll gärna tummarna!