Omgivningarna kring Sickelsjö är helt underbara för hundpromenader med alla skogsvägar och stigar, där man sällan möter några människor men ofta ser vilt.  I veckan när Christer och jag gick en långtur med hundarna (det gör vi förstås nästan varje dag, numera) såg vi först en flock på ca 10 kronhjortar inne i skogen och när vi gick över fälten på väg hemåt så gick där en flock om ca 8 dovhjortar och betade.  Ovanför dem seglade en örn - vi hade ingen kikare så vi såg inte exakt, men förmodligen var det en havsörn.

Men det händer också tragedier i naturen.  Efter en helt fantastisk solskensrunda i går över de vida fälten bort mot Tofthammar, med the och mackor i skogsbrynet, vände vi hemåt efter vägen utmed Sågbäcken.  Det är så mycket spår efter rådjur och hjort överallt, så dem reagerar man knappast på längre, men älgspår ser vi inte så ofta.  Så det kändes som en glad överraskning när vi såg spåret efter älgen som korsade vägen.  Men glädjen förbyttes i sorg, när vi såg den lilla kalven som låg i kanten av bäcken och inte hade lyckats ta sig upp. Vattnet i bäcken var fruset efter stränderna men öppet mitt på, så när kalven skulle ta sig upp på motsatta sidan, hade isen bara brustit och den hade inte fått något fäste för klövarna.  Den hade kämpat duktigt och krossat isen på en sträcka av ca 3 meter men se´n hade krafterna tydligen tagit slut - så där låg den alldeles nedisad i kanten av bäcken.  Stackars liten!  Alldeles ensam utan någon mamma i sällskap verkar den ha varit, eftersom vi bara såg spår efter en älg.  Den verkade också ovanligt liten för årstiden - kanske var den född sent och hade fått sin mamma skjuten under älgjakten i höstas?  Ett sorgligt slut för en liten kalv!