Alla inlägg under mars 2012

Av Margareta Dahl - 27 mars 2012 08:42

I lördags började Labrdorklubbens viltspårkurs - för mig ett väldigt trevligt vårtecken.  Visserligen skulle jag väl kunna träna hemma på egen hand men samvaron med andra labbeägare och hundar är ju så trevlig, så jag anmälde Liza till årets kurs för att äntligen komma igång att göra något med henne.

Hon har gått ett litet valpspår i somras när hon bara var 5-6 månader men se´n har det inte blivit någon träning.  Så nu fick hon gå ett riktigt spår för första gången.  D v s det var ju bara ett litet kort spår med en vinkel men i alla fall.

Hon började riktigt bra och spårade på väldigt noga men så plötsligt kom hon på att det var nog något läskigt hon höll på med, så då vände hon och kom tillbaka till mig för att få stöd.  Efter lite uppmuntran fortsatte hon att spåra och när hon kom av spåret sökte hon sig tillbaka och t o m ringade fint i vinkeln.  Klöven på slutet gick hon först förbi men så återvände hon och duttade med nosen på den som för att säga "Här har Du, matte!  Ta den Du för jag tänker då inte göra det!"  När jag tog klöven och försökte få henne att leka med den så hoppade hon bara bakåt och tänkte springa därifrån, för något så läskigt tänkte hon då inte ta i sin mun.  Men jag var nöjd ändå för hon spårade jättefint.

Med på kursen är också brorsan Ceylon med matte Päivi och husse Urban liksom Alma-sonen Elton med husse Sture, som skall gå med Elton.  Matte Marianne var förstås också med och Eltons "lillebror" Isak.  Så kul att träffa dem igen.

Alltnog, Christer och jag blev inspirerade och gick ut i skogen hemma på Sickelsjö och blodade 4 spår på lördag-eftermiddagen, ett var till Alma, Duva, Hilda och Lillan.  På söndagseftermiddagen (efter en härlig lunch utomhus!) kom Karin med Hilda också och så hade jag dessutom hämtat lilla Sari och Carl-Anton hos Barbro, så det var ett härligt hundgäng i skogen.  Hilda och Duva var först ut och båda klarade sina spår galant och Hilda bar klöven hela vägen tillbaka.  Lillan var först lite tveksam, verkade som om hon glömt bort vad det gick ut på (men det kanske inte är så konstigt - hon har inte fått ett enda spår efter anlagsprovet hösten 2010 och har aldrig gått ett spår som legat över natten) men efter första vinkeln tog hon upp sig mer och mer och sista halvan av spåret gick riktigt bra.  Det verkade som om hon plötsligt kom på att det här är nog riktigt roligt och när hon hittade klöven tog hon den med stor förtjusning och bar den hela vägen hem.  Hon ville förstås lägga sig ned och gnaga lite också men hennes stränga matte tillät inte det.


Lillan har klarat sitt anlagsprov, bara 10 månader gammal


Vi lade också var sitt spår till Liza och Sari.  Liza fick ett ungefär lika långt som på lördagen och hon började spåra redan ute på vägen och bara gick på rätt ut i spåret och lyfte inte näsan förrän hon var framme vid klöven.  Men blää, ta den ville hon inte!  Även lilla Sari, som nu har hunnit bli 8 månader, spårade fint och hon bar väldigt stolt med sig klöven tillbaka.  Tror att Liza kan bli riktigt bra så småningom - hon har betydligt mera arbetsvilja än Lillan, som ibland kan vara ganska slö.

Men roligast av alla tyckte Alma att det var.  Hon gick ut på spåret med väldig fart och den farten höll hon hela spåret, så jag fick verkligen ta ut stegen för att hänga med.  När hon kom till klöven satte hon sig snällt ner och väntade på att jag skulle ta av selen och ge henne tecken att hon fick ta klöven.  Och se´n blev det glädjefnatt!  Hon rusade runt som en vettvilling med klöven i munnen (och det var en älgklöv så den var både stor och tung att släpa på) och höll på så nästan ända tillbaka till bilen.  Sista biten blev hon lite trött så då traskade hon bakom oss, men att släppa klöven hade hon inte en tanke på.  Snacka om lycklig hund!  Man får ju faktiskt lite dåligt samvete för att Alma inte fått göra så mycket på sista tiden när hon tycker det är så roligt!


  

Alma går sitt anlagsprov 2007


Så nu får vi kämpa vidare - Liza för att klara anlagsprovet i första hand och Lillan och Hilda för att så småningom gå öppet spår.  Hilda kan nog vara klar för det snart men Lillan behöver lite mer träning först.


ANNONS
Av Margareta Dahl - 22 mars 2012 18:13

Nu är verkligen våren här!  Vårtecknen kommer slag i slag, inte bara angenäma sådana.  Idag tog jag nämligen den första fästingen på Lillan.  Som tur var hade den inte satt sig fast utan kröp uppe på huvudet.  Börjar bli dags att sätta på fästinghalsband med andra ord.  Så´na vårtecken är man förstås gärna utan.

Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att kratta löv, också ett vårtecken.  Nu återstår "bara" att köra undan dem också.  Bor man på en tomt med stora ekar och dessutom några bokträd, så blir det drivor av löv.

Vårtecken av lite trevligare slag är att fjärilarna börjar dyka upp igen.  Igår såg jag både citronfjäril (den ljusgula honan och den mörkare gula hanen) och nässelfjäril.  Så här års är de ju lite bleka i färgerna efter vintern.  Både citronfjärilarna och nässelfjärilarna hör ju till de arter som övervintrar och kommer fram när solen börjar värma.  De leker några dagar, lägger sina ägg och dör sedan.  Kort men intensivt.  I slutet av sommaren kläcks de nylagda äggen och då kommer de nya fjärilarna med sina klara starka färger fram, till vår glädje.

Massor av fåglar börjar både synas och höras - medan jag krattade mina löv hade jag en nötväcka som förde ett himla liv över mitt huvud - nästan så att det blev irriterande till slut.  Förmodligen tyckte han att jag störde!

Tussilago, blåsippor och snödroppar börjar synas lite var stans.

Och så blir det hundpromenader inne i skogen nu när is och snö försvunnit - inte bara promenader på vägarna.  Först gick jag en runda med Lillan och Liza och sedan fick Alma en egen tur.  När vi skulle åka hem från skogen, upptäckte jag till min fasa att jag tappat bilnycklarna!  Eftersom jag bara har en nyckel till bilen är det en smärre katastrof.  Jag gick och tittade samma väg som vi kom tillbaka.  Eftersom det var så varmt hasade jag ner jackan från axlarna så jag tänkte att nycklarna, som jag hade i bröstfickan, då hade glidit ur.  Men icke!  Försökte då erinra mig om det var någon speciell passage inne i skogen där jag kunde ha böjt mig fram så att de glidit ur fickan.  Då kom jag på att när jag gick med Lillan och Liza utefter ett vattenfyllt dike hade jag fått ta mig över en omkullfallen björk.  Där lyckades Liza sno sitt koppel ett varv runt björken så att jag fick luta mig fram och linda loss det.  Där kunde nog nyckeln ha ramlat ut!  Jag tog Alma med mig och gick utefter diket och skickade henne i förväg med kommandot "Sök!"  Döm om min förvåning när hon stannade på andra sidan björken och stod där och viftade på svansen.  Och se där låg nycklarna!  Vid så´na tillfällen är hundarna guld värda!   Gissa om hon fick mycket beröm och godis!




ANNONS
Av Margareta Dahl - 19 mars 2012 08:48

Mycket skall man vara med om!  I går hade SSRK Bergslagen sitt årsmöte i Köping och när jag körde dit på E18 tog jag det mycket lugnt eftersom ett av mina bakdäck håller på och ger sig och "vobblar" så att jag har en väldig obalans.  Plötsligt upptäckte jag i backspegeln att det låg en polisbil bakom mig, som körde lika långsamt som jag, så då förstod jag att - snart blir jag stoppad!  Och mycket riktigt.  De slog på blåljuset och signalerade att jag skulle stanna.  När jag körde in på vägrenen kom en polisman fram till mig och frågade varför jag körde så långsamt!  Fortkörning har jag blivit stoppad för ett par gånger förut, men aldrig för "långsamkörning"!

De ville titta på körkortet och så fick jag blåsa och sedan gick polismannen runt och kollade mina däck och höll med om att de sett att ett bakhjul uppförde sig konstigt - och sedan fick jag köra vidare.

Efter mötet (som var urdåligt besökt av medlemmarna - utom de "närmast sörjande", d v s styrelsen, valberedningen och revisor, så var det 1 (en) medlem (av 544) där!) och jag körde hemåt igen så åkte några av de andra styrelsemedlemmarna bakom mig och de såg att mitt däck uppförde sig som om det skulle ramla av vilken sekund som helst.  Jag stannade på en mack och kollade så att alla muttrarna satt fast ordentligt och så fortsatte jag långsamt hemåt och de snälla tjejerna körde bakom mig hela vägen hem för att se så att jag kom ordentligt fram.  Tack snälla Åse, Tove och Pia!

I dag på förmiddagen skulle jag egentligen ha åkt och tränat apportering med kurskamraterna från SSRK:s apporteringsteorikurs i Örebro men det vågade jag mig inte på.  I stället blir det färd till däckverksta´n för skifte till sommarhjul.  Hoppas det löser problemet!  Men min bil börjar vara ett riktigt skrälle så det är nog dags att börja se sig om efter något fräschare att åka i.  Skall försöka hitta någon mindre bil i stället, för nu när jag inte har lika många hundar längre klarar jag mig med en mindre kombi.

Apropos SSRK:s årsmöte.  Nu har jag officiellt avgått som utställningsansvarig.  Men någon ersättare har vi inte lyckats hitta.  Jag står kvar som suppleant i styrelsen och vid min sida har jag fått Annika, som brukar hjälpa mig med utställningarna och som vet allt om hur det går till på utställning.  Det vore skönt att hitta några personer till som kunde ställa upp och ta hand om arrangemangen inför utställningarna men tyvärr verkar uppfödare och andra intresserade bara vilja ha allt serverat utan att ställa upp och hjälpa till det minsta.

Min "dröm" skulle vara att få ihop ett gäng som tog hand om utomhusutställningen och ett gäng som skötte vinter-utställningen inomhus (om det nu går att hitta någon inomhuslokal vill säga) plus en materialförvaltare som tog hand om alla grejer som måste till, så kunde jag mycket väl tänka mig att ställa upp som motor och ansvarig.  Men hur den drömmen skall kunna realiseras vet då inte jag!

Av Margareta Dahl - 11 mars 2012 10:07

Ännu en härlig vårmorgon!  Blå himmel med lite lätta slöjmoln.  Men det har varit en kall natt, så marken är hårdfrusen.  Väldigt skönt när hundarna är rena när de kommer in och inte ser ut som lerklumpar som de gjorde i går kväll när det plötsligt kom rena skyfallet efter en underbar dag.  Det hör ju våren till så man får stå u!

Vårtecknen duggar tätt nu.  Igår när Christer och jag gick vår sedvanliga runda med hundarna bestämde vi oss för att lämna isdubbarna hemma och satsa på att vägarna hunnit bli isfria i veckan.  Det stämde ganska bra men i skuggiga lägen ligger isen fortfarande kvar så man får smyga försiktigt i vägkanten.  I backen ner förbi Fridhem är det förstås ett tjockt islager fortfarande där vatten från kanalen rinner ner på vägen.  Det lär ta ett bra tag innan det blir torrt och fint där.

När vi kom ut på raksträckan över fälten var vägen i alla fall både isfri och torr.  Plötsligt flög en liten fågel upp från det torra gräset i vägkanten, steg mot skyn och började drilla.  Det var lärkan!  Redan!  Den 10 mars.


  


Kvällen innan hade vi både sett och hört sångsvanarna, som flög runt och letade öppet vatten, och grågässen i en liten plogformation med kanske tio fåglar. 

Plötsligt kom nästa vårtecken.  Det var topsvipans karakteristiska läte.  Men vi lyckades aldrig upptäcka den.

Eftersom jag hade vissa rörelsesvårigheter efter min vurpa häromdagen - lyckades göra en riktig saltomortal när jag klev ur bilen för att rasta hundarna i skogen, landade på svanskotan och slog bakhuvudet i isen så det sjöng i huvudet  och fick en bula stor som ett ägg - rastade vi ganska snart i solen och delade en apelsin medan hundarna fick vara lösa och busa lite.

Vi gick vägen mot Hägerdalen och bestämde oss sedan för att testa en ny väg över fälten, genom skogen och vidare mot telemasten och den lilla fågelsjön.  När vi gått över de nu ganska blöta fälten - stövlarna satt inte i vägen - och var på väg in i skogen igen, tyckte jag plötsligt att jag såg något mellan träden.  Det såg ut som ett stort lurvigt grått får.  Vi stod en stund och tittade men eftersom vi inte upptäckte någon rörelse, konstaterade vi att det nog bara var en sten, så vi fortsatte framåt ytterligare ett 10-tal meter.  Men då såg vi benen!  Det var en jättestor gammal vildsvinssugga som fridfullt gick och betade i skogskanten.  Hon brydde sig inte det minsta om oss utan fortsatte bara att njuta i solen.  Vi stod en lång stund och bara betraktade henne och ingen av hundarna sa minsta knyst eller gjorde någon ansats att springa dit.  Till slut började Christer härma en galt, då lyfte hon på huvudet och tittade länge och eftertänksamt på oss, som om hon undrade var den "snygga killen" som kallade på henne höll hus, men se´n bestämde hon sig och lunkade sakta in i skogsbrynet.  Där kunde vi höra hennes missbelåtna grymtande följa oss en lång stund tills vi tog oss över ett brett dike och gick in i skogen på andra sidan.

Vi vandrade vidare i det härliga solgasset, satte oss i kanten av fältet vid fågelsjön och åt våra mackor, drack vårt the och bara njöt.  Vi gick vidare fram till den lilla sjön och kikade vad som var på gång där, för sist vi passerade var två män i full färd med någon byggnation och vi trodde de höll på och riggade upp ett fågeltorn.  Men det såg snarare ut som en brygga som skall gå tvärs över sjön.  Skall bli intressant att följa vad det blir av det.

På en liten plätt öppet vatten låg tre sångsvanar i solen och plötsligt kom en årsunge flygande och landade bredvid de andra, så det är tydligt att de reproducerar sig även här i våra nejder.


                                               Fågelsträck. Foto Annika Ahlén


Snart går isen upp på min lilla sjö hemma, "Sickeln", och då blir det spännande att följa vårfåglarnas ankomst.

Nu skall hundarna och jag ge oss ut i skogen här hemma och bättra på snitslingen av mina viltspår inför kursen som börjar på fredag.  Skall bli spännande att se vad det blir för raser i år.  Förra året hade vi bl a en rysk-svensk lajka och en pyreneerhund, som båda blivit viltspårchampions under 2011, pyreneerhunden som den första av sin ras i Sverige.  Kul med så engagerade och intresserade kursdeltagare!

Och i morgon blir det för första gången på snart ett år apporteringsträning.  Men Lillan har precis börjat löpa så det får bli Alma som får vara med.  Och så skall jag testa att låta Liza sitta passiv och titta på medan de andra jobbar.  Det blir första gången för henne - blir spännande att se hur hon reagerar.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se