Nu är verkligen våren här!  Vårtecknen kommer slag i slag, inte bara angenäma sådana.  Idag tog jag nämligen den första fästingen på Lillan.  Som tur var hade den inte satt sig fast utan kröp uppe på huvudet.  Börjar bli dags att sätta på fästinghalsband med andra ord.  Så´na vårtecken är man förstås gärna utan.

Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att kratta löv, också ett vårtecken.  Nu återstår "bara" att köra undan dem också.  Bor man på en tomt med stora ekar och dessutom några bokträd, så blir det drivor av löv.

Vårtecken av lite trevligare slag är att fjärilarna börjar dyka upp igen.  Igår såg jag både citronfjäril (den ljusgula honan och den mörkare gula hanen) och nässelfjäril.  Så här års är de ju lite bleka i färgerna efter vintern.  Både citronfjärilarna och nässelfjärilarna hör ju till de arter som övervintrar och kommer fram när solen börjar värma.  De leker några dagar, lägger sina ägg och dör sedan.  Kort men intensivt.  I slutet av sommaren kläcks de nylagda äggen och då kommer de nya fjärilarna med sina klara starka färger fram, till vår glädje.

Massor av fåglar börjar både synas och höras - medan jag krattade mina löv hade jag en nötväcka som förde ett himla liv över mitt huvud - nästan så att det blev irriterande till slut.  Förmodligen tyckte han att jag störde!

Tussilago, blåsippor och snödroppar börjar synas lite var stans.

Och så blir det hundpromenader inne i skogen nu när is och snö försvunnit - inte bara promenader på vägarna.  Först gick jag en runda med Lillan och Liza och sedan fick Alma en egen tur.  När vi skulle åka hem från skogen, upptäckte jag till min fasa att jag tappat bilnycklarna!  Eftersom jag bara har en nyckel till bilen är det en smärre katastrof.  Jag gick och tittade samma väg som vi kom tillbaka.  Eftersom det var så varmt hasade jag ner jackan från axlarna så jag tänkte att nycklarna, som jag hade i bröstfickan, då hade glidit ur.  Men icke!  Försökte då erinra mig om det var någon speciell passage inne i skogen där jag kunde ha böjt mig fram så att de glidit ur fickan.  Då kom jag på att när jag gick med Lillan och Liza utefter ett vattenfyllt dike hade jag fått ta mig över en omkullfallen björk.  Där lyckades Liza sno sitt koppel ett varv runt björken så att jag fick luta mig fram och linda loss det.  Där kunde nog nyckeln ha ramlat ut!  Jag tog Alma med mig och gick utefter diket och skickade henne i förväg med kommandot "Sök!"  Döm om min förvåning när hon stannade på andra sidan björken och stod där och viftade på svansen.  Och se där låg nycklarna!  Vid så´na tillfällen är hundarna guld värda!   Gissa om hon fick mycket beröm och godis!