Nu när jag inte behöver bo i valplådan som jag räknat med bestämde vi, Christer och jag, oss för att vi skulle ge oss ut och åka skidor.  Jag har inte åkt skidor sedan i min ungdom, så det var med fjärilar i magen jag spände råttfällorna om pjäxorna.  Christer tog täten och jag försökte följa så gott det gick.  Usch, det var vingligt!  Mina vrister ville bara inte.  Men en liten bit lyckades jag i alla fall ta mig.

Här kommer jag stakandes på vägen - fy vad vingligt!

Men jag lyckades i alla fall ta mig hem igen utan att ramla!

Under tiden gled Christer elegant iväg långt före mig. 

En liten raststund med apelsin och kexchoklad satt fint - det tyckte även hundarna.