När solen ena stunden lyser från en molnfri himmel och värmer himmelskt skönt och himlen nästa stund täcks av svarta moln, det börjar blåsa en kall nordan och snöflingor virvlar runt i luften - då är det vår!

Under de soliga stunderna, som tack och lov övervägde idag, hann vi njuta inte bara av det härliga vårvädret utan också av att bo i "ett paradis".  Som vanligt hade Lillan och jag sällskap av min gode vän och läromästare Christer och hans goldentik Duva, Lillans bästa kompis.

Det är en stor ynnest att ha naturen inpå knutarna när man är natur- och djurintresserad och både Christer och jag njuter i fulla drag av våra härliga promenader!  Och tack vare Christers stora kunnande blir våra promenader så mycket innehållsrikare och mer intressanta.

Efter bara ett par hundra meter på söndagens promenad hörde vi våren!  Det var den lilla sånglärkan som fyllde luften med sina drillar, så rena och klara och samtidigt så jublande.

Sekunden efter drog ett sträck grågäss över våra huvuden och strax därpå kom en trana svävande i ensamt majestät.  Det är ju inte så vanligt att se dem en och en och efter ytterligare en liten kort promenad såg vi ett tranpar.  De gick och betade på åkern och stötte då och då ut en trumpetstöt - den så krakteristiska sköna och melankoliska signalen att nu är vi här.

En ung havsörn cirklade länge över tranparet och vågade så småningom närma sig mer och mer.  Då flög tranorna irriterat iväg en liten bit under ilskna protester och den unga örnen insåg att där hade han nog inget att hämta. (Det var naturligtvis Christer som i sin kikare konstaterade att det var en ungfågel.) 

Långt bort åt Hjälmarhållet hörde vi sångsvanarna medan en flock ringduvor och ett oräkneligt antal kajor slog sig ned på fältet framför oss.  Till Lillans stora intresse!  Man är väl fågelhund!

En stor flock kajor slog sig ned och vilade (här en bild från Mälarens is)

I skogsbrynet gick våra sju dovhjortar och på fältet på andra sidan vägen "våra" rådjur - bocken och de två getterna.  Vi vågar nästan kalla dem "våra" eftersom de funnits på ungefär samma ställe nu i flera veckor.  Det går knappt en dag utan att vi stöter ihop.

Lillan har lärt sig att man inte får skrämma eller jaga dem och när jag halar fram kameran sitter hon lugnt och väntar medan jag försöker zooma in och få några bilder.

Mycket nöjda och till freds vandrade vi fyra hemåt i den isande nordanvinden med snön yrande om öronen!