De börjar bli stora, mina små.  Vad snabbt allt går när man är en liten valp.  Igår hämtade jag nya halsband till dem på posten för de gamla började vara för små.  Alla har fått behålla sin färg utom Frasse som nu har ett gult halsband i stället för det vita.

Hilda har kommit på att det är betydligt enklare att stå upp och låta valparna dia.  Då får de plats allihopa på en gång.  Visserligen går hon omkring lite så de hänger som en druvklase under magen på henne men valparna verkar inte bry sig.

Idag har jag klippt klorna igen - de var ganska snälla, bara lite otåliga för att behöva sitta stilla.  Jag mutade med lite köttfärs som de fick slicka i sig från en handduk i mitt knä medan jag klippte.

Tänk vad de lär sig fort - nu när jag satte mig på samma stol som jag satt på när de fick köttfärsen så trodde de genast att det var ny köttfärs på gång!  Frida vankar här som en osalig ande, gnäller och försöker ta sig in till mig där jag sitter bakom kompostgallret som jag satt upp runt datorn.  Lilla gumman!  De börjar bli riktiga personligheter nu.

Hilda, Lillan och Ester börjar bli ganska less på att jag ägnar så mycket tid åt valparna.  De ligger i bädden under köksbordet och söker tröst hos varandra.  Finns det hjärterum...

Alla mina älsklingar! 

Plötsligt hörs det mystiska ljud från köket.  När jag går dit och kollar upptäcker jag Frida, som ledsnat på att vänta på köttfärs, och i stället (förmodligen med Esters hjälp) lyckats ta sig förbi grinden ut i köket och håller på och leker för fullt med sopborsten.  Det har gått åt ett antal sopborstar under åren med valpar.