Livet på landet blir aldrig långtråkigt!  Det är fullt av djur i naturen runt Labbehuset, älg, hjort, rådjur, räv och en och annan hare.  Till och med spår efter skogshare har vi sett på de snöiga skogsvägarna.

För att inte tala om alla fåglar som nu börjar vakna till liv.  Speciellt livaktiga verkar hackspettarna vara - både stor hackspett, gröngöling och spillkråka hörs dagligen.

Tyvärr finns det också några små fyrbenta mindre välkomna varelser - mössen!  Trots att det lär ha varit ett riktigt råttår i år har jag faktiskt inte alls haft lika många besök inne i huset den här vintern som förra.

Men så idag, när jag gjorde mig till och skulle dammsuga även under soffkuddarna i soffan i vardagsrummet - då hade de varit där!  Ett litet fint rede hade de gnagt ut i bäddmadrassen och lagt upp ett lager hundmat som förråd för kommande, bistra vinterdagar.  Snabbt plockade jag bort all hundmaten och dammsög noga i "hålet" och runt omkring.  Men djurvän som man är kunde jag inte låta bli att ha lite dåligt samvete för att jag raserade allt jobb de måste ha haft för att få till boet.  Tänk vilket slit att bära hundmatskulorna från köket (eller var hade de egentligen hämtat maten?) ända in i vardagsrummet och att sedan klättra upp på soffan och dyka ner under kuddarna, göra ett bo och lägga en kula där för att sedan kila tillbaka till köket och hämta nästa.  Det måste ha tagit många turer och jättelång tid att få till det - och så kommer jag bara och raserar alltihop!  Stackars små möss!

Ytterligare ett kärt storbesök fick vi här i Labbehuset i fredags.  Då kom Lillans (och Bonds) kullbror Bono med matte och husse hit och hälsade på.

Vi hade inte träffats sedan augusti 2010 på Kennelträffen när Bono var 8 månader, så man kan väl lugnt säga att Bono växt till sig.  Han är idag, vid 2 års ålder, en riktig bjässe till hane men otroligt snygg och väldigt gosig.  Lite busig är han förstås ännu - alla valparna i den här kullen har varit vilda av sig - och han har fällt matte ett antal gånger. som tur är utan några vådligare skador. 

Bono klev in här som om han aldrig varit härifrån sedan han var valp.  Det är så kul att se att alla valparna som är här på besök känner igen sig så väl - om de känner igen sin gammelmatte också är väl mer tveksamt.

Han hade som sagt växt till sig sedan han var valp och gick obehindrat fram till köksbordet, när vi satt där och fikade, och la sitt stora huvudet på bordskanten. 

Så här liten och söt var Bono, eller Börje som han kallades som valp, när han var 6 veckor!

Efter fikat gick vi en promenad i skogen bakom huset och då fick bara Lillan följa med av mina hundar.  Det syntes verkligen att Bono och Lillan har samma kynne.  De sprang och jagade varann och hade dragkamp om en stor pinne.  Båda morrade och lät som farliga vilddjur fast det bara var på kul.  Lika barn leka bäst!

Omgivningarna kring Sickelsjö är helt underbara för hundpromenader med alla skogsvägar och stigar, där man sällan möter några människor men ofta ser vilt.  I veckan när Christer och jag gick en långtur med hundarna (det gör vi förstås nästan varje dag, numera) såg vi först en flock på ca 10 kronhjortar inne i skogen och när vi gick över fälten på väg hemåt så gick där en flock om ca 8 dovhjortar och betade.  Ovanför dem seglade en örn - vi hade ingen kikare så vi såg inte exakt, men förmodligen var det en havsörn.

Men det händer också tragedier i naturen.  Efter en helt fantastisk solskensrunda i går över de vida fälten bort mot Tofthammar, med the och mackor i skogsbrynet, vände vi hemåt efter vägen utmed Sågbäcken.  Det är så mycket spår efter rådjur och hjort överallt, så dem reagerar man knappast på längre, men älgspår ser vi inte så ofta.  Så det kändes som en glad överraskning när vi såg spåret efter älgen som korsade vägen.  Men glädjen förbyttes i sorg, när vi såg den lilla kalven som låg i kanten av bäcken och inte hade lyckats ta sig upp. Vattnet i bäcken var fruset efter stränderna men öppet mitt på, så när kalven skulle ta sig upp på motsatta sidan, hade isen bara brustit och den hade inte fått något fäste för klövarna.  Den hade kämpat duktigt och krossat isen på en sträcka av ca 3 meter men se´n hade krafterna tydligen tagit slut - så där låg den alldeles nedisad i kanten av bäcken.  Stackars liten!  Alldeles ensam utan någon mamma i sällskap verkar den ha varit, eftersom vi bara såg spår efter en älg.  Den verkade också ovanligt liten för årstiden - kanske var den född sent och hade fått sin mamma skjuten under älgjakten i höstas?  Ett sorgligt slut för en liten kalv!

I lördags hade vi storfrämmande här i Sickelsjö - då kom agent 007, alias Bond, på besök med husse och matte.  Bond föddes sist i kullen, som nr 7, och eftersom alla valparna skulle ha ett namn på "B" så fick han naturligtvis heta Bond.

Födseln blev inte utan dramatik: Ida hade varit på veterinärkliniken hela dagen och fått sammanlagt 6 valpar när klockan blev 4 på eftermiddagen och veterinären skulle stänga och gå hem.  För säkerhets skull blev Ida röntgad för att vi skulle veta om det fanns någon valp kvar i magen - och det fanns det - en valp!

Så när vi kom hem med de små liven var det bara att vänta.  Och vänta fick vi.  Först framåt 22-tiden på kvällen behagade Mr Bond komma ut och då gick det desto snabbare.  Plötsligt så låg han bara där, utan att vi hade märkt att något var på gång.  Tur att vi visst om att ytterligare en valp skulle komma.

Men nu är Bond inte direkt någon liten valp längre.  Liksom kullsyrran Lillan (som inte alls gör skäl för sitt namn utan som tvärtom är en stor och ståtlig dam) blev han 2 år lagom till jul.  Och växt till sig det hade han verkligen sedan vi träffades senast.  Stor och kraftig - ganska rund faktiskt.  Så det blev stränga order till husse och matte att dra ned på maten och motionera mera!

      Bond i skogen

Men go´ och glad är han och den här dagen blev han åtminstone ordentligt motionerad av tre tjejer, som gjorde sitt bästa för att sätta fart på honom.  Så i bilen hem tror jag nog att Bond sov ganska så gott!

När vintervädret äntligen kommit och Mälarens is lagt sig, bjöd Christer in till en åktur på isen med spark.  Det var härligt att komma ut på de vita, stilla vidderna - inte en människa eller ett hus i sikte.  Bara vitt, vitt snötäcke och små öar här och där.  Och det var en ren glädje att få åka spark igen!  Det var säkert minst 50 år sedan sist.  Jag blev ömsom skjutsad fram på sitsen, ömsom fick jag sparka mig fram själv medan Christer gick bredvid.  Det gled så lätt framåt på den blanka isen med bara ett litet tunt snötäcke ovanpå.  Och hundarna sprang bredvid och njöt lika mycket som husse och matte.

Vi sparkade oss ut till en ganska stor ö någon kilometer från land och där slog vi oss ner i strandkanten, Christer gjorde upp en eld och vi njöt av vår medhavda matsäck i det milda solljuset.  Härligt att känna sig som Mälarpirater!

På vägen tillbaka stannade vi vid en lite mindre ö och där delade vi en apelsin och samlade kraft inför den sista sträckan tillbaka till fastlandet.

Det var en riktig nostalgitripp!  Härligt och lite lagom jobbigt på samma gång!

Idag är det dags att fira D-kullen, d v s Dolly/Hera, Dagny/Meggie, Donna/Liza, Dennis/Bruno, Dexter/Dexter, Dante/Miles, Douglas/Ceylon och Domingo/Dogge Doggelito, som fyller 1 år.  Grattis allihopa!

Miles firar sin 1-årsdag i favoritsoffan

Ceylon väntar på att få äta upp sin födelsedagstårta - tyvärr hamnade han på lite fel ledd

Men för mig är det också en sorgens dag - 1 år sedan mamma Ida dog.  Det går nog inte en dag utan att jag saknar henne.  Hon kunde vara väldigt jobbig med sitt intensiva sätt men hon var också alldeles underbar, intelligent och lätlärd och en riktig mattehund.  Om någon annan försökte gå iväg med henne i koppel, la hon sig bara ner och vägrade följa med.  Det finns vissa hundar som för alltid finns kvar i hjärtat!

Tyvärr blev det inte så mycket firande här hemma hos oss eftersom SSRK Bergslagen hade sin vinterutställning helgen 21-22 januari i Kungsör och jag var där och jobbade båda dagarna.  Och framför allt flera veckor innan.  Nu tackar jag för mig och låter någon annan ta över som utställningsansvarig.

Vi firade i stället på måndagen med grisöron, tuggben och gosedjur (d v s det var hundarna som tuggade i sig, inte jag).  För säkerhets skull hade jag köpt tre gosedjur, så att de fick var sitt Lillan, Alma och Liza, men Liza måtte ha känt på sig att det egentligen var henne vi firade, för plötsligt satt hon där med alla tre gosarna i munnen.   De var minsann hennes!

Vilka härliga vinterdagar det har varit i helgen!  Skippade My Dog för att i stället ägna mig åt härliga promenader i naturen med bästa vännen och våra hundar.

På fredagen en härlig långpromenad som avslutades med korvstekning (i medförd stekpanna med stor smörklick i) över öppen eld, härliga mackor och en god kopp te.

Lördag förmiddag en promenad runt Nyckelön och se där - på hemvägen när vi passerade en omkullfallen sälg så satt där massor av små, små videungar.  Trots att det bara är januari och vintern knappt har börjat än.  Mycket mindre våren. Men visst märks det att vi går mot ljusare tider.  Nu går det att gå i skogen med hundarna utan besvär ända fram till klockan fyra på eftermiddagarna.  På morgnarna är det säkert också ljusare men som pensionär har man ju den fördelen att man inte behöver rusa upp i ottan utan kan ta det lilla lugna och ligga kvar i sängen tills det känns dags att vakna.

Lördag eftermiddag hann vi även med en tur ut till Ängsö slott med en rundvandring i parken ner till Mälaren.  Vet Ni förresten att Brandklipparen, Karl XII:s häst, lär vara begraven under en ek på Ängsö?   Enligt legenden levde hästen i 40 år, men sannolikt kan det ha varit fråga om två hästar med samma namn. En minnessten/gravsten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka och Ängsö slott i Västmanland. Slottet är beryktat för spökerier, och enligt en sägen ska ett av spökena vara den puckelryggige hovnarren Anders Luxemburg, vilken ska ha varit en av de sista som såg Karl XII i livet. När Karl XII:s likfärd från Norge till Stockholm stannade till vid Målhammar intill Sagån, ska Anders Luxemburg ha tagit med sig Karl XII:s häst Brandklipparen och tagit tjänst vid Engsö slott. En natt år 1740 stod hästen i stallet och ska ha blivit mycket upprörd av någon anledning, och när stallfolket öppnade stallporten ska Brandklipparen ha slitit sig och spungit rakt in i en mur och dött.

Data hämtade från Wikipedia.  Tro´t den som vill!  Vackert och en underbar miljö är det i alla fall på Ängö!

Så har det då blivit 2012.  Nyåret var en härlig helg med underbara promenader, god mat och trevlig samvaro. 

Jag brukar aldrig avge några nyårslöften, för jag vet att jag sällan kan hålla dem, men i år tänkte jag i alla fall försöka skärpa mig och skriva lite oftare i min blogg.

Hela sommaren och hösten gick i ett enda svep och till slut blev det så mycket jag ville blogga om att jag inte visste var jag skulle börja.  Så nu försöker jag starta på ny kula.

Det har ju varit stora förändringar i "hundfamiljen" - 8 hundar har blivit tre - under hösten.  Det skall jag försöka återkomma till så småningom.  Den största förändringen för mig personligen är att jag lärt känna en underbar man, Christer, som inte bara är en mycket god vän och förtrogen, utan också älskar hundar - och är mycket skicklig att jobba med och dressera dem.  Mina hundar känns som rena vildarna i jämförelse men hans underbara Duva, en 4-årig goldentik.

Samvaron med Christer och Duva har också medfört att mina kvarvarande hundar Alma, Lillan och Liza och jag får mycket mer motion än tidigare.  Vi går underbara långpromenader med matsäck, stannar i någon skogsbacke och fikar och gör ev. upp en liten eld, där vi och hundarna sitter och myser.  Sickelsjöskogarna känns nu som en underbar tillgång med alla små vägar, stigar, bäckar och kanaler för hundarna att bada i. 

Som tidigare försöker jag hålla så mycket kontakt med mina valpköpare som möjligt och jag är så glad över alla hälsningar och fina bilder jag får från Er.  Många härliga hälsningar att glädjas över, som att se Bond på Facebook (han måste vara Sveriges mest fotograferade labbe), läsa om Blossa i hennes egen dagbok och höra hur Calle och Casper acklimatiserat sig i sina nya hem och nu till våren skall gå kurs i rallylydnad båda två.

Och om en liten stund kommer Hilda och hennes dotter Sari (nu 6 månader) hit på besök.  Å vad det skall bli roligt att träffa dem och matte Karin och husse Fredrik!

Till Er alla - ett stort tack och lycka till på det nya året!