Idag var vi på återbesök hos veterinären.  Han kände på Ida och kostaterade att hon var nästan helt öppen och konstaterade att valpningen bör äga rum inom 24 timmar.  Ida fick också en kalkspruta, eftersom hon tyvärr brukar vara lite värk-svag.  Veterinärens gissning var att den första valpen skulle komma omkring klockan halv ett i natt.

Få se om han får rätt.  Så nu är det bara att vänta!

Klockan är nu 23.15 och ännu är allt lugnt!  Hundarna har varit ute på en sista kvällsrunda och fått sitt kvällsgodis, så nu går vi och lägger oss!

Nu har klockan hunnit bli 3.30.  Både Ida och jag och Barbro och Gittan, som är här för att assistera, har sovit lugnt fram till nu.  Ida väckte mig för en stund sedan och var lite flåsig men det verkar som om det bara var att hon

Idag har Ida varit hos veterinären och fått sin mage röntgad ur flera vinklar, för att vi skulle kunna räkna hur många små valpar som finns där inne.

Och det var inte så lätt!  Det såg närmast ut som ett fiskstim på röntgenbilderna.  Med förenade ansträngningar kom vi så småningom fram till att det verkar finnas 9 valpar i magen.

Jag hade gissat på 9-10 valpar, eftersom hon är så tjock.  I jämförelse med de två föregående kullarna tycker jag hon är betydligt rundare om magen.  Men å andra sidan har hon ju blivit äldre och uttänjd efter de föregående kullarna, så det är kanske bara naturligt.

Juvren är sprängfyllda, så hon verkar i alla fall ha gott om mat till valparna.

På fredag eftermiddag skall vi på återbesök hos veterinären för att göra en sista koll av läget och för att se om hon möjligen är på väg att valpa inom de närmaste timmarna.

Min gissning är att valparna kommer natten mellan fredag och lördag.

Tror inte att hon går så länge som till söndagen, då det är 63 dygn.

Om det verkar vara några problem på gång kommer vi för säkerhets skull att göra kejsarsnitt.  Men det hoppas jag förstås att det inte skall behövas.

Håll tummarna!

Annars är istiden tillbaka!  Vägarna är helt täckta av blankis och mina hund-promenader är förenade med livsfara, trots att jag har dubbarna på.  Igår fick vi vända efter bara ca 100 meter, när vägen lutade åt alla håll och fötterna, både på mig och hundarna, bara gled.

En bruten arm eller lårbenshals är ju inte precis vad man önskar sig just nu med valpning på gång!

Idag har min gode vän Håkan varit här och hjälpt mig "möblera om" så att valplådan får plats i vardagsrummet och dessutom skruvat ihop den.  Så i kväll flyttar jag och Ida "ihop".  Nu skall Ida ha lugn och ro fram till valpningen och inte behöva trängas med de andra hundarna - åtminstone inte nattetid.

Och jag flyttar in i bäddsoffan i vardagsrummet igen.  Fast nu är det en annan bäddsoffa (den gamla har blivit hundbädd i mitt arbetsrum) och jag hoppas att den kommer att vara lite bekvämare än den gamla.

Några som redan gjort sig hemmastadda i soffan är tyvärr mössen!  Massor av små visitkort under dynorna och bakom ryggkuddarna ett upplag av ekollon att smaska på under vintern.  Det är nästan så man får dåligt samvete när jag slängde ollonen.  För tänk vilket slit de har haft för att få dem ända dit in.

Men jag föredrar förstås att slippa dela säng med mössen.

En som kommer att bli väldigt sur för att hon inte får vara med i min säng är ju Maja.  Ju äldre hon blir, desto mer mattebunden blir hon.  Så fort hon inte ser mig eller vet var jag är sätter hon igång att skälla.  Hon börjar faktiskt vara en riktigt grinig gammal tant som skall klappas och matas med godbitar hela tiden, om hon får bestämma.  Annars skäller och gnäller hon...

Ida är fortfarande pigg och alert och verkar må väldigt bra. Hon äter med god aptit - tre mål om dagen nu - men hon rör sig förstås inte lika lätt längre.  På sätt och vis ganska skönt för nu klarar hon inte av att hoppa över stängslet och ge sig ut på vift längre. 

Magen växer och växer och juvret börjar vara stort.  Kusin Gittan skall fixa till en täckjacka så att Ida kan ha den på sig när vi går ut om det blir kallt igen, så att det inte blir som förra vintern när hon fick frostskador på juvren och inte kunde ge valparna mat längre.

Det blir ju väldigt spännande att se hur många små pepparkakor som föds.  Pappan Crispo har haft 3 kullar hittills och i snitt har det varit 10 valpar i varje kull.  Så det finns nog förutsättningar för att det skall bli ganska många.  För säkerhets skull kommer Ida att röntgas på tisdag i nästa vecka, så att jag vet hur många som "skall komma ut".  Eftersom hennes valpningar brukar vara långdragna kan det vara skönt att veta att nu har alla kommit.

Sedan hur många tikar resp hanhundar det blir, det återstår ju att se.  Jag hoppas ju förstås på många tikar.  Glädjande nog har 15 av Crispos 30 valpar hittills varit tikar (och lika många hanar då, förstås).  När jag gick igenom de kullar av bruna valpar som fötts under 2009 var en stor majoritet hanar.  Kan könet vara färgbundet, som för röda katter till exempel?

Ja, om ca en och en halv vecka vet vi!

Lillan är insnöad

Nu känner jag också mig helt insnöad, både bokstavligt och bildligt!  Efter att med största svårighet ha tagit mig hem från Flen i tisdags eftermiddag från styrelsemöte i Sörmlands labradorklubb (det isade igen på vindrutan hela tiden så jag såg inte ett dugg!), så bestämde jag mig igår för att nu får bilen stå!

Så Ida och Maja och jag tog en promenad till brevlådan (någon km härifrån) och hämtade tidningen.  Jag såg snöplogen på håll och var bara rädd för att vi skulle möta den, för det finns ingenstans att ta vägen.  Vallarna på sidorna av vägen är mer än meterhöga och det är inte så lätt att slänga sig ut där med två hundar.  Som tur var vek plogen av åt motsatt håll.

Men idag var jag bara tvungen att ge mig av till affären för att proviantera lite grann.  Vägen utanför hade nyligen blivit plogad och den "vänlige" föraren lägger konstant upp en jättevall framför mina grindar, ca 1 meter hög och 2-3 meter bred.  Han tycker tydligen jag behöver motion!  Jättebussigt!

Det tog mig en timme att skotta rent framför grindarna och då bestämde jag mig definitivt att nu måste jag bara försöka hitta någon annanstans att bo!  Man blir ju inte precis yngre med tiden och kombinationen av snöskottning och eldning med pellets börjar bli mer än jag orkar med.

   Det är ju tur att det finns några som tycker det är kul med snön!  Lillan och Casper vill knappt komma in utan de ligger och rullar, springer och busar och håller igång timme efter timme.  När de till slut kommer in blir det väldigt lugnt och skönt här inne, för de sover som stockar - tills det är dags att gå ut och busa igen.

Lilla Betty Boop (nu Lillan) kikar in genom stängslet till de vuxna - varför får jag inte vara med?

Ida har definitivt taggat ner nu - hon lunkar så sakteliga fram och tycker det är jobbigt när hon skall göra ifrån sig att behöva ge sig ut i den djupa snön.  För på vägen går det ju inte att sätta sig!  Det gör inga väluppfostrade hundar, tycker hon.

Magen växer för varje dag.  Det är snart bara två veckor kvar.  Nästa vecka är det dags att montera upp valplådan igen.  Förhoppningsvis kommer Håkan hit och hjälper mig.  Alla mina verktyg blev ju stulna när vi hade inbrott i släpet med utställningsgrejorna inför Dingtuna-utställningen i höstas, så skruvdragare och andra bra-att-ha-grejer lyser med sin frånvaro nu.  Dessutom behöver jag hjälp med att flytta undan två fåtöljer och rulla ihop den tjocka (och tunga!) Kina-mattan, som pryder vardagsrumsgolvet.  Det får bli en vanlig trasmatta i stället under tiden som valparna härjar där inne.

De flesta förberedelserna är nu gjorda inför utställningen på Strömsholm den 23 januari.  Det är ju lite tråkigt att inte kunna vara med på den sista utställning som jag ansvarar för, men det kan inte hjälpas.  Idas valpning, som skall äga rum precis den dagen om hon håller tiden, måste ju gå i första hand.

Tänk att få se solen på årets sista dag!  I det härliga vintervädret gav vi oss ut, hundarna och jag, för en runda i den djupa snön.  Hundarna tyckte det var jätteroligt och sprang av hjärtans lust, medan jag var tacksam att jag hade mina gamla stallstövlar på när jag pulsade fram i den djupa snön.

Efter en sen lunch gav Maja, Ida och jag oss ut igen för en långpromenad.  Maja och Ida tycker inte det är så roligt att vara ute på tomten utan de föredrar att få gå ut och promenera med matte.  De andra fyra kan vara ute hur länge som helst i snön och kylan.  De busar och springer runt i full fart, oftast runt bilen, och lägger sig ner och gnager på syrenbuskar och annat som råkar finnas i närheten.

Allt medan solen sjönk så sakteliga bakom grantopparna vandrade vi fram på den ganska nyplogade skogsvägen.  Inte ett ljud hördes, inte minsta lilla fågelpip, utom på långt, långt avstånd någon enstaka smällare som brann av.

Varken Ida eller Maja brydde sig.  Maja har äntligen - efter åratals träning genom promenader bredvid skjutbanan - lärt sig att strunta i smällar och Ida har aldrig varit rädd utan brukar "tända till" när det smäller ett skott och vara beredd på att apportera.

Så nu sitter jag här framför datorn med ett ångande glas glögg och försöker ladda upp några härliga vinterbilder.  Men icke!  Inte lyckades jag med det.  (Gjorde ett nytt försök lite senare - och si då gick det!)

Fick förresten för mig härom dagen att jag skulle skapa ett par fotoalbum på min sida i Facebook.  Sagt och gjort: jag gjorde ett album med titeln "Mina hundar" och ett med titeln "Valpar" och se´n satte jag igång att lägga in bilder.  Hann  till och med få en kommentar om en av mina gulliga valpar.  Men nästa gång jag gick in på min Facebook-sida - inte fanns där några bilder.  Puts väck borta!  Undrar vad jag gör för fel?  Glömmer spara eller?

I kväll blir det en lugn kväll framför TV:n med lite gott att äta och dricka.  Vem säger att man inte kan ha det mysigt fast man är ensam?  Ensam och ensam, förresten.  Med 6 hundar i huset är man ju aldrig ensam.

Fördelen med att fira solo är att man kan välja det godaste att äta som man vet. För min del blir det avokado med löjrom, kamtjatkakrabba och till avslutning, om jag orkar så långt, en riktigt krämig och vällagrad gorgonzola.  Och så lite sprudelvatten att dricka.

GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!

Har ju inte skrivit i bloggen på nästan ett halvår - då var det full sommar och varmt och skönt - nu är det bara snö och snö och snö varenda dag.

Medan jag ändå är i gång och skriver i min blogg, så måste jag berätta lite om när vi, Barbro från Kennel Eaglebess, och jag var i Norge för lite sedan och parade Ida.

Vi åkte först hem till Torunn, som fött upp pappan, och där träffade vi Liv (Crispos matte) och Crispo.  Vi gjorde ett första försök till parning i Torunns trädgård men eftersom "hänget" inte blev så långt så beslöt vi att göra ytterligare ett försök lite senare på kvällen.

Torunn och Liv med Crispo kom därför till hotellet där vi skulle bo och ute på hotellparkeringen blev det en ny tete-a-tete.  Den här gången gick det bättre och varken Ida och Crispo blev det minsta störda av alla bilar och människor i närheten.

För säkerhets skull bestämde vi att vi skulle träffas även dagen därpå, den här gången hemma hos Liv.  Barbro och jag körde därför ca 10 mil norrut till Skreia, där Crispo och hans familj bor.  Liv mötte upp i samhället och lotsade oss till gården där de bor, långt uppe på en höjd med underbar utsikt över omgivningarna.  Den här gången fick hundarna i alla fall träffas inomhus, i en varm maskinhall och där blev det en ny parning som gick bra.  Liv bjöd därefter in oss på en kopp kaffe innan vi körde de 40 milen hemåt.

Crispo är en mycket trevlig och snygg brun hane, bara 2½ år gammal, så jag hoppas verkligen på många bruna små valpar.  I Crispos senaste kull, som föddes på Skärvenäsets kennel i september, blev det hela 13 valpar.  Men så många blir det inte nu, hoppas jag.

Sent på kvällen var vi tillbaka hemma igen och ca kl 22 hämtade jag hem de andra hundarna, som hade fått vara på hundpensionatet när Ida och jag åkte till Norge.  Casper fick förresten följa med till Norge, för han är ju fortfarande lite för ung för att bo på hundpensionat.  Men att åka bil långt och bo på hotell, var inga som helst problem för Casper, som nu är en busig men mycket mysig liten kille.  Hoppas han en dag kan bli en lika fin hanne som Crispo.

Äntligen kom vi dit!  Har planerat i flera år att ställa ut på Stora Stockholm, framför allt med Ida, men det har alltid kommit något emellan.

Förra året var Ida dräktig och valpade den 18 december, så då gick det ju inte.  Året dessförinnan löpte Alma och skulle till Sångfågelns för parning - och så har det fortsatt.

Men i år kom vi i alla fall iväg.  Ulla med Funny och jag med Kajsa startade hemifrån vid 7-tiden på morgonen.  Typiskt nog hade ett av mina torkarblad lossnat, så vi var tvungna att stanna i Kungsör och sätta fast det.  Och därför blev vi väldigt sena.  Så om sanningen skall fram så körde jag nog lite väl fort på vägen till Stockholm.  Jag skulle bara ha vetat...

Nåväl, vi kom dit i tid och gick först till ring 33, där juniorer och veteraner bedömdes av domaren Zena Thorn-Andrews från UK.  Det var 8 juniortikar i ringen när det blev Kajsas tur.  Domaren gav henne en etta och så gick vi vidare till konkurrensen.  Vi stod först i ringen länge men till slut bestämde domaren sig för att flytta upp den gula Älvgårdstiken till första plats.  Tvåa kom vi och trea tiken från Smart Fellow´s.  Alla dessa fick CK.

Så det blev Kajsas andra andraplacering i juniorklass med CK på raken.  (Lite sved det ju i själen trots allt att hon inte vann klassen för då hade vi fått åka till Crufts!)

Kajsas kritik var sisådär.  Bl a tyckte domaren att hon behövde bättre muskulatur och bättre width(?).  Hon som tidigare fått kritik för att hon varit för kraftig!

Efter en lång väntan var det så småningom de äldre labbetikarnas tur.  Den domare som skulle döma alla labradorerna kom inte till Stockholm eftersom alla flyg från England var inställda p g a snöoväder.  Domare Keith Young fick rycka in och döma labbetikarna och Frank Whyte fick döma hannarna. Att det blev så lång väntan berodde på att Keith Young först skulle bedöma 53 flattikar.  Nåväl - det var 20 tikar anmälda i Funnys klass, men några av dem kom inte (kanske p g a domarändringen?).  Funny fick ett förstapris och bra kritik men tyvärr blev hon inte placerad i konkurrensen.

Här står vi och väntar på vår tur att komma in i ringen. Foto Britt-Marie Webster

Och så är vi inne ringen och står uppställda för en första genomgång av domaren...  Foto Britt-Marie igen.

Funny, som ibland kan vara lite rädd för andra hundar och i självförsvar göra ett halvhjärtat utfall, skötte sig med den äran.  Hon och Kajsa låg snällt i buren och väntade, så att Ulla och jag kunde göra en tur bland alla försäljningsstånden och handla lite.  Själv köpte jag ett nytt utställningskoppel i brunt i läder - som jag letat länge efter att få tag i.  Och så blev det några tuggben till jul.

Så var det dags att åka hemåt igen - klockan hade då hunnit bli halv tre och jag tänkte med dåligt samvete på alla mina andra hundar som var ensamma hemma hela dagen utan att få gå ut.  Nåväl - precis när vi körde in på parkeringen när vi kom till Mässan började det smälla och dundra under bilen.  Och när vi skulle åka därifrån lät det likadant.  Vi trodde det berodde på att det satt en massa snö på stänkskydden som slog emot hjulen, så vi gick runt och sparkade loss snön och så åkte vi igen.  Men oljudet bara fortsatte.  Som tur var vände jag och åkte in på parkeringen igen.  När vi kollade runt vad det kunde vara som lät, fick Ulla se att alla bultar på vänster framdäck satt helt lösa.  Fälgkorset låg förstås oåtkomligt under hundbur med hund i och all annan packning vi hade med oss.  Vi frågade runt på parkeringen om det var någon som hade ett fälgkors tillgängligt men alla hade precis som vi en massa grejor ovanpå.  Vi drog åt bultarna för hand så mycket vi kunde och körde långsamt till närmaste mack.  Där fick vi hjälp med att dra bultarna och körde sedan långsamt hemåt och väntade bara på att det skulle börja låta på nytt.  Men det var lugnt.  För säkerhets skull stannade vi i Strängnäs och köpte ett fälgkors och kollade bultarna igen men då satt de som de skulle.

Jag skulle bara ha vetat när vi körde upp till Stockholm att ena framhjulet var på väg att lossna.  Vad hade hänt om det hade ramlat av när vi körde i 120 km på motorvägen?  Det vågar man ju inte ens tänka på.

Efter en lång dag var vi så hemma vid 18-tiden.  De andra hundarna blev förstås jätteglada men de hade varit så duktiga och hållit sig hela dagen, t o m Casper som annars inte alltid klarar sig en hel natt. 

Helgen 24-25 juli hade Wästmanlands Kennelklubb sin internationella utställning i Köping.  Eftersom jag är med i styrelsen i WKK var jag där och jobbade både fredag, lördag och söndag.  Fredagen gick åt till förberedelser som att packa ringsekreterarlådor, sätta in kritiklapparna i pärmar och göra i ordning rosetter till varje ring.  Det är hur mycket som helst som skall förberedas inför en så stor utställning som den här med ca 3.000 hundar.

På söndagen bedömdes labradorerna (av Ewa Nielsen) och jag hade anmält Lillan och Funny.  Det visade sig att det endast var två valpar anmälda, Lillan och så en hanvalp.  Lillan blev BIM-valp, d v s hannen "vann".  Men hon fick i alla fall ett förstapris med HP och rätt så bra kritik.  Så här skrev domaren:

"Feminint huvud med bra uttryck.  Bra öron.  Normala vinklar.  Utmärkt benstomme, bröstkorg och förbröst.  Rör sig med bra steg."

Funny deltog i unghundsklassen för tikar och jag hade ju hoppats på att hon äntligen skulle få den placering som jag tycker hon förtjänar.  Men det blev en etta i unghundsklassen och ett tredjepris i konkurrensen.  Inget CK eller HP tyvärr.

Det här var förmodligen Funnys sista chans att gå i unghundsklass eftersom hon blir två år den 31 augusti.  Hon var inte riktigt i den här domarens smak och fick en kritik som var "sådär":  "Mycket god typ.  Feminint huvud.  Bra bett. Något stora öron.  Kunde vara torrare i halsen.  Kunde vara bättre vinklad. Bra förbröst och bröstkorg.  Ej i päls.  Rör sig med bra steg, lite lös i sina mellanhänder fram."

Nästa utställning blir förmodligen inte förrän i oktober i Mjölby och då har jag både Ida, Hilda och Funny som öppenklass-tikar.  Få se vem som får följa med!