Halv två i natt, natten mellan torsdag och fredag, började Ida bli mycket orolig, flämtade och skakade och tyckte hon skulle ut hela tiden.  Det tryckte väl på så att hon kände sig nödig.  Jag vågade inte släppa ut henne i mörker, snö och kyla på egen hand, så det blev ut och pulsa i morgonrock och tofflor.

Klockan fyra, när hon ville ut för femte eller sjätte gången, bestämde jag mig för att det var lika bra att klä på sig, så sedan dess har vi varit ute och pulsat i snön vid ett par tillfällen.

Ida flämtar mycket nu och har ont men hon vill inte gärna gå och lägga sig i valplådan utan föredrar f n soffan i mitt arbetsrum.  Så nu sitter jag här en arla vintermorgon och skriver på min dator.

Fortsättning följer...

Tio över sex "gick vattnet".  Men ännu inga krystvärkar.  Kan ta ett par timmar till innan valparna börjar komma.  Ida vill bara ut...

Det blev ett långt uppehåll här, men här kommer fortsättningen.

Äntligen - en lång dag börjar lida mot sitt slut - ett lyckligt slut tack och lov.  De första krystvärkarna kom igång ungefär kl 7 i morse men trots att Ida jobbade jättehårt så hände ingenting.  Halv nio ringde jag veterinären som sade att vi skulle komma dit.  Snabbt iväg med bilen (som tur var hade jag kupévärmaren igång så det var varmt i bilen) till veterinären.  Vi väntade förstås på att valpen skulle födas i bilen.  Men vi hann fram!  I dörröppningen in till veterinären kom valpen!  Inte undra på att det hade tagit tid.  Det var en stor kraftig pojke som vägde hela 554 g.    Ida fick kalk för säkerhets skull och nästa valp kom en timme senare - en tik som också var modell större, vikt 465 g.  Sedan gick det lite snabbare - ytterligare en tik efter en halvtimme men betydligt mindre, 345 g.  Sedan blev det lugnt drygt en timme och så kom tik nr 3, ännu större, 495 g, och strax därefter en liten pojke på 400 g.  Sedan var det lugnt länge, Ida fick lite lunchmat och Barbro och jag fick kaffe och mackor.  En röntgenundersökning visade att det var två valpar kvar i magen.  Men inget mer hände.  Mer kalk och dessutom oxytocin den här gången.  Så småningom, efter ca två timmar, kom ytterligare en hane, också en bamsing på 450 g.  Se´n var det stopp.  Nr 007 (som skall kallas Bond) behagade inte göra entré.  Mer kalk och oxytocin och sedan fick vi åka hem.  Klockan var då fyra på eftermiddagen och kliniken skulle stänga.  Veterinären trodde att den sista valpen säkert skulle ha kommit till kl 19, men inget hände.  Vi skulle höra av oss igen vid 21-tiden och informera om läget.  Veterinären tyckte vi skulle ha is i magen och vänta till lördag morgon och då komma in till kliniken igen. 

Vid halvtiotiden behövde Ida ut.  Hon kissade och bajsade och sprang runt en del och se, det gjorde nog susen.  För kl 21.55 kom den sista valpen, också en hane men betydligt mindre, 390 g.

Alla valpar är bruna och sammanlagt blev det alltså tre flickor och fyra pojkar.

Nu skall vi försöka vila allihop några timmar - vi börjar verkligen vara trötta efter en vaknatt och en lång, lång dag.  Men vad gör det när allt slutade lyckligt.  Så här långt, är väl bäst att tillägga.

ViLL uttrycka mitt varma tack till den underbara personalen på Arboga Djurklinik för deras fantastiska stöd och engagemang under hela långa dagen!  Ett speciellt tack till Barbro för att Du ställde upp som barnmorka och hjälpte de små till världen!

Här är några första, tyvärr ganska dåliga bilder av mor och barn:

Barbro hjälper valparna att börja dia

Ida och valparna pustar ut efter en lång dag   

Här är vi alla sju! 

Idag har Björne "flyttat".  Marianne, som förhoppningsvis skall bli hans nya matte för gott, var här idag och hämtade honom.  Han skall vara hos Marianne och hennes familj inklusive labbekompisen Bruno och hundtjejen Cassis, på foder under en prövotid för att se att allt funkar.  Bl a måste han lära sig att vara med på jobbet, att gå på sta´n och att umgås fint med både vuxna och barn.  Björne är ju fortfarande en väldigt glad och valpig kille, trots att han snart blir 2 år - nu måste han bli lite mera vuxen.

Det kommer säkert att gå jättebra, för Marianne är väldigt lugn och hundvan.

I övrigt så väntar vi...

Funny gör Ida sällskap i valplådan - väntar hon på att få rycka in som barnvakt igen? 

   Dagarna blir kortare och kortare.

Men det är så skönt nu när det är fruset på backen så att det inte blir lika lerigt inne längre.  Hundarna gillar också att vara ute och den lilla gnuttan snö som kommit lyser upp jättemycket.

Till och med Ida är ute långa stunder, även om hon inte springer med de andra hundarna och leker.  Och unda på det...

Magen växer för varje dag och blir bara större och större. Så nu har nedräkningen börjat.  Kan bara vara dagar kvar tills Ida skall valpa.

Magen har sjunkit ned mot ljumskarna - förut petade den mera rakt ut åt sidorna.

Vi tar tempen morgon och kväll för att vara förberedda när det börjar närma sig: än så länge ligger tempen jämnt runt 37,6-37,8 grader.  När den sjunker är det dags inom ca 12 timmar.

Då gäller det att snabbt hämta hit Barbro (från Kennel Eaglebess) som har lovat vara här och hjälpa mig.  Känns tryggt med någon som har så lång erfarenhet!

Men somliga bryr sig inte särskilt mycket om att det skall bli smått i huset utan roar sig på sitt eget sätt!

 Funny "i Lönneberga"

Tiden går så fort - det är knappt två veckor kvar innan det är dags för valpning.  Ida börjar bli riktigt rund och juvren börjar vara ganska välfyllda.

Ida i 7:e dräktighetsveckan

Det är dags att montera ihop valplådan och för Ida och mig att flytta in i vardagsrummet, där hon och jag skall kampera ihop i ungefär 1 ½ månad innan valparna är så stora att de kan flytta in i "valprummet'" - om allt går bra vill säga!  Man vågar ju inte ta ut något i förskott.

Så här såg det i alla fall ut vid förra valpkullen:

Då fick Ida 9 små bruna knyten den 22 december, alltså nästan precis för två år sedan.  De bebisarna var jättefina men om man finge önska något för den här kullen, så är det att det blir fler små flickor.  Förra gången var det 8 killar och 1 tjej (Hilda som nu är hos mig).

De första ev. valpköparna har också varit här och hälsat på, Sonia som vill ha en hane och Bitte som är intresserad av en tik.  Ganska många har hört av sig och uttryckt sitt intresse men hur det sedan blir i slutänden vet man ju aldrig.

Min största förhoppning är att valparna får komma till snälla och intresserade hundvänner, som är beredda att ägna mycket tid åt sin nya familjemedlem.

Äntligen lyckades jag komma in på min blogg!  Har försökt logga in ett otal gånger på senaste tiden utan att komma in.  Men nu gick det!

Ida är alltså dräktig - jättekul!

Magen börjar bli ganska så rund och "tuttarna" börjar bli stora och rosa.  Så hon förbereder sig.  Det är ganska många som hört av sig och vill veta mer om Ida och valparna, från Umeå till Stavanger.  Det är tydligen inte så lätt att hitta bruna valpar, varken i Sverige eller Norge.

Här händer inte så mycket just nu.  Dagarna är så korta att vi knappt hunnit avverka förmiddagens skogspromenad förrän det är dags att ge sig ut igen, innan det hinner bli mörkt.

"De brune i bustagen"

Björne är här igen - han har varit hemma i Mullhyttan en sväng och parat två bruna tikar, som dessutom är släkt med varandra.  Moster och systerdotter, närmare bestämt.  Om en dryg vecka skall vi göra ett första besök hos hans, förhoppningsvis, nya fodervärd för att hälsa på Bruno, en annan brun hane, 3½ år gammal.  Hoppas det funkar!

Björne spanar efter sina tjejer

I helgen som gick var Funny och jag på jaktlydnadskursen för sista gången.  Tyvärr har vi missat 3 av 6 gånger, så vi har inte gjort så stora framsteg.  Det får nog bli "kvarsittning" och ny kurs nästa höst.

I lördags var jag på ett mycket intressant föredrag i Örebro, som ÖlKK ordnade.  Det var professor Anne-Sofie Lagerstedt från SLU som pratade om "könsmognad, löp, parning och valpning samt genitala sjukdomar".  Jättelärorikt och vältajmat med tanke på Idas valpar.

Det har blivit dåligt beställt med apporteringsträningen på sista tiden.  Allt klubbarbete tar så mycket av min tid att jag inte hinner med mina egna hundar så som jag skulle vilja och jag har därför beslutat mig för att dra ned på mina engagemang i den vägen.

Annars håller jag just på och bokar domare till SSRK Bergslagens utställningar 2011.  Jag tror jag kan utlova kunniga och bra domare - bl a en engelsk rasspecialist till labbarna i september 2011.

Skall försöka hålla bloggen uppdaterad med senaste nytt på valpfronten - även om de närmaste veckorna mest kommer att bestå av väntan.

Den 10 december är det dags för Funnys höft- och armbågsröntgen.  Skall bli så spännande.  Men jag är inte orolig för alla kullsyskonen är röntgade och fria på både höfter och armbågar.

Vi hörs!

I mörker och regn startade Barbro från Kennel Eaglebess och jag och fem hundar resan mot Mjölby och SSRK Östergötlands utställning.  Bilen var proppfull med hundar och packning - stackars Björne fick dela bilden med 3 löptikar - så i Kungsör strålade vi samman med Britt och Sven och deras Cesar och fick lämpa över lite packning till dem.  Ca en halvtimme innan utställningen skulle starta var vi på plats och bänkade oss mellan ring 1 och 2 i ridhuset.   Labbarna var delade på två ringar, eftersom ca 130 hundar var anmälda.  Så det blev lite pyssel att få det att gå ihop men det funkade rätt bra.

Först ut var Björne i ring 1, där Monica Andersson dömde.  Björne skötte sig mycket bra, stod snällt stilla medan domaren kände på honom och tittade på tänderna och ställde upp sig rätt bra.  En 1:a i unghund blev resultatet, som så småningom i konkurrensen blev ett tredjepris med HP.  Kritiken löd:

"Brun hane med utmärkt päls, pigmentering och ögonfärg.  Vänligt uttryck.  Bra huvud, bra hals och topline. Kunde ha mer förbröst.  Någon smal i fronten. Normala vinklar. Rör sig bra."

I ring 1 gick också Ida.  Det var hela 27 tikar anmälda i ökl och Ida slutade som placerad sexa med CK.  Hennes kritik löd: "Brun med bra päls och pigment.  Kompakt, välbyggd helhet.  Utmärkt topline.  Välvinklas, välutvecklad bröstkorg.  Rör sig mycket bra."  Det var CK nr 13 eller 14 för Ida - tänkte hon skulle kunna få ett cert någon gång...

I ring 2, där Yvonne Larsson dömde, visade Barbro med hjälp av Britt lilla Tilde.  Det gick också bra och resulterade i en R-plats i valpklass II.

Juniorerna gick också i ring 2 och äntligen blev det en fullträff för Funny, 1:a i juniorkonkurrensen med HP (för övrigt det enda HP:et som delades ut i klassen).  Kritiken löd: "Bra huvud och uttryck. Välutvecklad bröstkorg och förbröst, något framskjuten skuldra. Bra benstomme, rör sig bra, bra päls och färg."  Den här gången blev det inget nedslag på att Funny var för tjock för numera är hon smärt och välmusklad och inte med en gnutta överflödigt hull.

Hilda var som vanligt lugn och snäll och visade sig riktigt bra.  Hon fick också goda vitsord och slutade på en fjärdeplats (av 21 anmälda) i unghundkonkurrensen. Hennes kritik: "Bra huvud och uttryck, framskjuten skuldra.  Kunde ha bättre utvecklad bröstkorg. Bra rygg, ben och tassar. Rör sig bra."

Det var en mycket trevlig dag med full fart hela tiden.  Ett speciellt stort tack till Bitte, som väntar på en valp efter Ida, för all hjälp.  Bl a fick Bitte rycka in och visa Ida i uppfödargruppen.  Tyvärr blev det ingen avelsgrupp efter Ida, som jag hoppats på, för en av småkillarna var alldeles för uppspelt för dagen och fick ett KEP.

Vi kommer igen!

Det var lika svart när vi kom hem igen, hundar och mattar lika trötta, så det blev en tidig kväll efter ett glas vin och en pizza.

Så blev det då äntligen dags!  Lördagen den 17/10 åkte vi, jag och Ida och min kusin Gittan, till Norge för att träffa Idas tilltänkta partner Narjanas Yngve.  Vi hade besökt veterinären redan på onsdagen för att ta ett progesteronprov på Ida, men det visade att det inte var riktigt dags att para än.  Ett nytt prov på fredagen visade också att det var lite tidigt, men jag beslöt i alla fall, efter samråd med veterinären, att åka på lördagen, eftersom Ida då var på 17:e dygnet i löpet.  Om vi väntade ytterligare var det ju risk att hon hann gå ur innan vi kom till skott.

Så efter att ha lämnat de andra hundarna på pensionatet styrde vi tidigt på lördag förmiddagen kosan mot Oslo.  Narjanas kennel ligger nära Gardermoens flygplats, så det var inga större svårigheter att hitta fram.

Ida kände direkt när vi svängde upp på garageinfarten vad som var på gång.  Och Yngve fattade också direkt vad det var fråga om.  Så det blev verkligen kärlek vid första ögonkastet!

Vi försökte ta några bilder på Yngve men han kunde bara inte stå still när det fanns en snygg tjej i närheten.

Så några snygga bilder kunde jag inte få till.  Men Yngve var en stor rejäl gutt med ett underbart huvud och mycket tilltalande temperament. 

På söndagen var kärleken inte riktigt lika het men på en halvtimme var allt klappat och klart och när vi åkte tittade Yngve långt efter Ida och tycktes säga: Skall Du redan åka!

    Yngve spanar efter Ida

På lördag kvällen kom så Lise och Ole och lilla Fröya (Alice) på besök till kenneln!  Fröya såg verkligt bra ut, kanske något rund, och visade också upp vilken lydig liten hund hon var.  När Lise sa "Bli" satt hon snällt kvar och väntade för att på "Till side" snabbt komma och sätta sig fot hos Lise.  Jätteduktigt!

Vi fick ett par timmar trevlig samvaro och jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattade att Lise och Ole tog sig tid att åka ända från Lillehammer för att vi skulle kunna träffas!  Å, vad roligt det var att se Er alla tre!

Hoppas Din fot är bättre, Lise!

Barbro, Mallan, Gittan och Britt låter sig väl smaka av kräftorna

Det har varit mycket klubbarbete men också många roliga upplevelser den här sommaren.  En rolig sak är att Barbro från Kennel Eaglebess har köpt ett sommarhus utanför Arboga där jag och Barbros andra vänner tillbringat många trevliga timmar ute på altanen med god mat och dryck. 

   Barbro och Carl-Anton

Vi har också hunnit med en del apporteringsträning, både på land  och i vatten.  Den största persen kom när vi åkt till en liten sjö i närheten av Hjälmare Kanal och lät några av hundarna, bl a Barbros ledarhund Kelle, apportera dummies.  Men Kelle såg något mycket bättre att hämta in - en stor röd boll som flöt på ytan ett 10-tal meter ut från stranden.  Han simmade dit och försökte bogsera in "bollen" till land.  Men det var ett flöte till ett ankare som satt fast i botten.  Hur han än släpade och drog, så fick han inte loss bollen.  Till slut var han alldeles slut och orkade knappt hålla sig över ytan - men inte släppte han trots Barbros och mina lockanden och hit-rop.  Så det var bara att slänga av sig kläderna och hoppa i och försöka få loss Kelles käkar från bollen.  Det var inte lätt - han hade bitit sig fast rejält och jag fick bända itu tänderna för att få bort honom.  När han äntligen kom loss blev vi så glada att vi skyndade oss att packa ihop och åka därifrån, så en dummy blev kvar i vattnet.  Dagen därpå åkte jag tillbaka till samma strand med Ida och Alma.  Ida hämtade glatt in dummyn - men vad gjorde Alma?  Jo, precis som Kelle.  Bet sig fast i bollen och släpade och drog för att få in den till stranden.  Och inte släppte hon taget hur mycket jag än lockade.  Till slut gick jag därifrån och jag satte in Ida i bilen.  När jag kom tillbaka ner till sjön slängde jag en dummy mitt framför näsan på Alma och då släppte hon tack och lov sitt grepp och hämta in dummyn i stället.  Stor dramatik i det lilla!

En lördag eftermiddag åkte vi till Kvicksund och hälsade på Ida-sonen Cesar och hans familj.  Det blev en trevlig eftermiddag med kaffe och kaka på terrassen och alla "brunisar" som lekte för fullt på gräsmattan.  Det är inte varje dag man ser fyra bruna labbar - Ida och hennes tre barn Cesar, Björne och Hilda - fara runt som tosar på gräsmattan.

Björne försöker få igång Cesar

Sven klappar om Björne                   Alla fyra far runt på gräsmattan

medan Cesar tittar på