Senaste inläggen

Av Margareta Dahl - 13 maj 2012 09:45

Söndagen kom med sol från en klarblå himmel och helt vindstilla.  En perfekt dag för en tur med kanoten på min lilla "Hjälmare kanal".  Efter sjösänkningen av Hjälmaren i slutet av 1800-talet finns det en mängd små kanaler och diken som avvattnar fälten med hjälp av pumpstationer som är utplacerade lite här och var.


En så´n kanal utgår bakom Sågtorpet och går ut i Frösshammarsviken i Hjälmaren.  Den har vi tänkt att vi skulle utforska under sommaren.


Christer har därför tagit hit sin kanadensare och i söndags blev det preminärtur.  Eftersom den inte varit i vattnet på 30 år tog vi det säkra för det osäkra så Christer testade först ensam om den fortfarande var vattentät eller om den skulle sjunka.

   

Det gick vägen -  så sedan krånglade jag mig också i och vi paddlade uppåt Sickelsjö till för säkerhets skull.

Det var en underlig känsla att glida fram på vattnet ca 1 meter under marknivån och se de välbekanta stränderna underifrån, så att säga.

Premiärturen gick bra och nästa gång bär det ut på Hjälmaren - om vi nu kommer så långt för det är ett brett vassbälte att ta sig igenom först.

Efter paddlingen tog vi en härlig fikapaus vid vår stora ek, den som mäter hela 5.1 meter i omkrets.

 

  


 

Dagen innan tog vi en promenad i naturreservatet Södra Hammaren, som också är en ädellövskog liksom dem vi vandrat i på Öland. Men här bestod huvudsakligen urskogen av lind, lönn, asp, rönn och en och annan ek.

Lite besvikna blev vi nog ändå på markfloran.  Vi hade förväntat oss samma blomsterprakt som t ex i Albrunna lund men de enda blommor vi såg var några få vitsippor och violer.  Vi får nog göra en ny tur hit om ett par veckor när liljekonvaljer, getrams och gökört börjat blomma.

       

Men en pampig pelarsal av höga, raka stammar var det i alla fall!

Och på vägen dit hade vi en härlig upplevelse: en hind med sin lilla hjortkalv, som säkert bara kunde vara någon vecka gammal, sprang över vägen precis framför oss.  Kalven var så söt med sina långa ben och vita prickar på kroppen!

ANNONS
Av Margareta Dahl - 9 maj 2012 09:39

     


Fredagen den 4 maj föddes Idas barnbarnsbarn Tobbe och Tindra.  Mamma till valparna är Eaglebess Sofia, vars pappa är Björne, som i sin tur är en son till Ida.  Så nu skulle Ida, som skulle fylla 8 år i augusti, ha varit farmorsmor om hon fått leva.  Pappa till valparna är Labbetassens Sven.

Eftersom det bara var två valpar så kom inte valpningen igång som den skulle utan Sofia blev snittad.  Nu efter ca 2 veckor mår både mor och barn jättebra.  Valparna är riktigt pigga och tjocka.  Tobbe vägde drygt 600 g redan vid födseln och Tindra nästan 500 g.

Tobbe kommer förmodligen att flytta till Bamse och hans familj i Storå.  Bamse är en son till Björne och Otilda, som i sin tur är dotter till Maja, så det går i släkten.

Tindra kommer tills vidare att bo kvar hos Barbro, som nu flyttat in i sitt nya hus i Ålsäng mellan Arboga och Fellingsbro.

  

  



ANNONS
Av Margareta Dahl - 9 maj 2012 09:39

Nu har vi börjat på kurs, Liza och jag.  Det är Sörmlands Labradorklubb som ordnar vardags/jaktlydnadskurs med introduktion till apportering med Susanna Hultman som instruktör.

Det är ett gäng på sju labbar i åldern 11 månader till 3 år och deras hussar/mattar som är med.  Lustigt nog är fyra av dem bruna tikar.  Sedan är det två svarta tikar och en ensam "stackars" pojke, som inte vet riktigt vilken snygg tjej kan skall rikta in sig på.  Inte lätt att vara ensam tupp i hönsgård!

                

Hela gruppen      Ann-Katrine med Bero o Christina med Juni

Vi jobbar förstås med fotgående men tränar också mycket på passivitet och har så smått börjat använda pipan till inkallning och handtecken för sitt.  Alla hundarna sköter sig mycket bra, även om det ibland blir lite bus när de får vara lösa när vi tränar fotgående utan koppel.


  


 


Av Margareta Dahl - 9 maj 2012 09:39

En så´n här dag, när regnet häller ner utanför fönstret och det blåser snålt, är det skönt att tänka tillbaka på förra veckans härliga vistelse på "Solens och vindarnas ö" Öland. Beskrivningen passade verkligen in - strålande sol från en klarblå himmel hela veckan men kraftiga, för att inte säga storm-, byar som fick mig att önska att jag tagit med lite varmare kläder, gärna termobyxor, yllemössa och tjocka vantar.

Men en härlig vecka blev det i alla fall!  Christer och jag och våra hundar Duva och Lillan bodde i ett mysigt litet hus, väldigt trevligt inrett och välutrustat.  Huset ligger bara ca 25 m från stranden på Ölands östkust, ett par mil norr om Ottenby, närmare bestämt vid Segerstads fyr. 


 

Vårt lilla krypin


 

Vindflöjeln (Christer visste berätta att det är en skärfläcka, så då fick jag lära mig nå´t nytt)


Segerstads fyr, som uppfördes redan 1883, är ett eldorado för fågelskådare och här ordnar "fyren på fyren", Christian Cederroth, fågelkurser men även fågel- och naturguidningar.  Men jag hade ju min egen fågelkännare med mig...


Närmare 300 arter är påträffade vid Segerstad, just här där strandängarna är som bredast på östra Öland.  Området mellan Segerstads fyr och Mellby Ör, en liten bit norrut, klassas som en av landets allra bästa för häckande vadare och änder.  Lokalen är avgjort en av de absolut främsta på östra Öland (södra udden vid Ottenby medräknad) för att på nära håll kunna bjuda stora mängder med sträckande sjöfågel inkl vadare, måsfåglar och tärnor.  Mellan en halv och en miljon sydsträckare artbestäms och räknas in här varje år.  Som mest har mellan fyra och fem tusen fåglar uppskattats vara i fyrbostadens trädgård.  Åtta för Öland nya arter har upptäckts vid Segerstads fyr.

Vid lågvatten blottas ett långt rev 200 meter från stranden, vilket ofta samlar mängder med änder, vadare, tärnor och måsfågel.  (Källa: "Fågellokaler på Öland" utgiven av Ölands Ornitologiska Förening 2007.)


 


När vi hyrde huset hade vi faktiskt inte en aning om att det var en så välkänd ornitologisk trakt vi kom till men vi hade turen att både få se och höra en mängd fåglar, både vanliga och mindre vanliga t ex gravand, skedand, storspov, rödbena, rapphöns, brushane (som tydligen är sällsynt på Öland) och en jorduggla, en art som bara påträffas ett 20-tal gånger per år på Öland.  När vi skulle åka ut på tur satt den bara plötligt vid sidan av vägen (eller rättare sagt "kostigen" - ett mycket gropigt, delvis vattenfyllt "dike" där verkligen Jeepen fick visa vad den dög till).  Eftersom vi körde så sakta hann vi stanna och betrakta den ordentligt men jag hann aldrig få någon bild, tyvärr.


Varje eftermiddag vid 17-tiden kom en ung havsörn glidande efter stranden på jakt efter något ätbart.  Flera gånger slog den sig ner på stranden eller på en liten "pir" som kom upp till ytan när havsvattnet sjönk undan.

 

"Vår" havsörn


I de underbara solnedgångarna lyssnade vi till storspov och enkelbeckasin och tidiga mornar bjöd stranden på ett vackert ljusspel över vattnet medan kossorna avtecknade sig mot horisonten.


       


Men vi stannade inte bara kvar vid Segerstad hela tiden.  Långe Jan och Ottenby stod naturligtvis på programmet liksom Erikstorps gamla järnåldersby.  En tur norröver till Långe Erik med lunchstopp i Byxelkrok på vägen dit och stopp i Borgholm för bunkring på vägen hem hann vi också med.  Vädret var strålande och en skön stund på stranden nedanför Långe Erik satte lite extra guldkant på dagen.  Hundarna njöt och passade på att bada i Kalmarsund och Christer vågade sig t o m ned och kände på vattnet.  Kallt!


     


De naturupplevelser som jag satte störst värde på var nog trots allt de två sista dagarnas utflykter.  På väg till Gråtorp, Ölands största bevarade borg, fick vi se en skylt till Arontorp.  Jag kom då att tänka på Karlfeldts dikt "Vid Färjestaden"  (Är näktergalen kommen till lund....), där det talas om Aronstorpsrosen (I Arontorp där blommar en ros. Jag far min kos - från rosorna på strand.)  Sagt och gjort vi svängde in till det lilla naturreservatet där det var fullkomligt ljuvligt.  Efter en kort promenad över en grönskande äng kom vi in på en stig genom täta hasselsnår, där marken var fullkomligt täckt av vit- och gulsippor.  Så otroligt vackert!


                

Fast den mest kända blomman är förstås Arontorpsrosen, d v s våradonisen, som bara växer på Öland och Gotland och som är fridlyst.  Vilken tur vi hade som kom till Öland just när den blommade!

     


I Arontorp träffade vi ett trevligt par som tipsade oss om ytterligare en vacker plats som man "bara måste" besöka i vårtid, nämligen Albrunna lund.  Så när vi skulle åka hemåt igen tog vi först en avstickare söderut över till Ölands västkust för ett besök i lunden.  Även här täcktes marken av sippor och vårört, gulsippan är karaktärsart här. 


 

Gulsippor i Albrunna lund


Skogen bestod här av ädellövskog med framför allt ek, ask och alm, där man låtit avbrutna grenar och förmultnade stubbar vara kvar och bilda en riktig urskog.  Blandädellövskogar av den här typen är ovanliga i Sverige men glädjande nog har vi även här i Sickelsjö den typen av skog på sina ställen, t ex vid Södra Hammarens naturreservat.  Naturligtvis var fågellivet också rikt och vi hörde bl a vårens första svarthätta och göktytan.


 


Här och var i lunden fanns också något som vi trodde var jordkällare, som man kanske använt till förvaring av något slag, utefter stigen.  De var vackert övertäckta med växtlighet och hade en spiralformad nedgång. 


 


Senare fick vi veta att de var byggda av militären - för vilket ändamål är dock okänt.  Inte längre så romantiskt!


Vår underbara Ölandsvecka var därmed slut.  Fantastiskt väder och underbara fågel- och naturupplevelser gör att vi redan längtar tillbaka.

För den som vill läsa mer om Ölands djur och natur kan jag rekommendera Länstyrelsen i Kalmar läns hemsida (www.lansstyrelsen.se/kalmar) där man kan hitta mycket intressant information och få många bra tips på utflyktsmål.





Av Margareta Dahl - 23 april 2012 21:45

Igår var det Lillan som var i hetluften - idag var det Lizas tur att sättas under luppen. 

Vi packade på nytt in oss i bilen, hundarna och jag, och styrde kosan mot Stockholm den här gången.  Kl 13 hade vi fått en tid hos Tullverket, som alltid söker lämpliga hundar för utbildning till narkotikasökhundar, som dert heter officiellt.

Det började egentligen med att jag sökte ett nytt hem till Casper hösten 2011, men så hittade han ju en väldigt trevlig familj att flytta till och så föll det projektet.

Men när det blev dags att hitta ett nytt hem till Dexter kom idén upp igen om att "söka till tullen".  Vi bestämde då att jag skulle ta med mig både Liza och Dexter till Stockholm, när vi ändå åkte. Så blev det ju inte eftersom Dexters matte bestämt sig för att ha honom kvar men Liza fick i alla fall åka iväg på test.

Jag gjorde mig väl inga större förhoppningar om att hon skulle fixa det eftersom hon är en väldigt försiktig liten dam, visserligen jättepigg och full av bus, men ändå ganska räddhågad för nya människor och platser. 

Till att börja med åkte vi in bakom kulisserna i Frihamnen (alldeles intill Tallinks färja till Tallin) till en stor hall, där själva "testet" skulle gå av stapeln.  Det var ju bara en första förberedande liten bekantskap, kan man väl kalla det, som mest bestod av lite lek.  Liza fick springa efter en tennisboll och det gjorde hon ju glatt till att börja med men efter en stund börja hon tyngas av stundens allvar och tyckte det blev lite läskigt.  Hon är väldigt försiktig när det gäller män och i stället för att springa tillbaka med bollen till testledaren kom hon till mig och lämnade av.  Efter ett tag satte hon sig bakom den kvinnliga testledaren och tog betäckning i stället för att leka med bollen. 

Jag fick försöka kampa med henne med en trasa men den inviten nappade hon inte på över huvud taget.

Nu skall sägas att jag väldigt sällan leker med bollar med mina hundar och kampar med dem gör jag över huvud taget inte, så det var ju nästan en helt ny situation som Liza hamnade i.

Nästa test bestod av att vi skulle gå uppför en brant gallertrappa upp på ett gallergolv.  Först var Liza väldigt tveksam till att gå upp men efter lite lirkande och en och annan godbit, så följde hon i alla fall med upp ganska lugnt och fint.  Ner gick också bra, även om hon hoppade ner för de sista trappstegen.  Vi fick göra omd et en gång till och då gick hon både upp och ner utan tvekan.

Till slut ville de testa hur bytesbenägen hon var genom att rulla bollen in under en lastpall för att se hur ivrigt Liza försökte få fram bollen därifrån.  Jo pyttsan, hon brydde sig inte över huvud taget - gick inte ens fram och tittade vart bollen tagit vägen.  Det hade säkert varit skillnad om det var en köttbulle som fick rulla in under pallen - då hade hon nog ansträngt sig betydligt mer!

Så Lizas karriär som knarkhund blev kort men intensiv skulle man kunna säga!

På vägen hem från Stockholm stannade vi till hos husse, som bjöd på middag och en tur ner till sjön.  Där såg vi något som åtminstone jag inte varit med om förut.  Ca 25 m ut från stranden flöt "en stock", som plötsligt började röra på sig och som visade sig vara en bäver.  Den låg i vattenytan och flöt lojt, paddlade sig runt lite, dök ner under vattnet en liten stund för att sedan komma upp en bit längre bort.  Vi stod där och bara tittade en lång stund men se´n kopplade vi hundarna och gick hem för att inte störa för mycket.

Av Margareta Dahl - 22 april 2012 19:57

Idag har vi gjort en lång resa.  Men det var det värt!

Kl 4 i morse ringde klockan och jag och Lillan stapplade upp medan Alma och Liza for nedför trappen lika pigga som alltid (Lillan är en så´n där sympatisk hund som är morgontrött).  Efter frukost och morgondusch satte vi oss i bilen och började den ca 20 mil långa resan till Forshaga i Värmland där SSRK Värmland hade sin vårutställning.  Trots skyfall under vägen som gjorde vägarna som diken gick resan bra och vi var där redan halv nio. 

Det var 65 labbar anmälda och Jan Roger Sauge från Norge som dömde.

Lillan, som nu hunnit bli 2 år och 4 månader, gick för första gången i öppen klass, d v s nu har hon blivit vuxen!  Och hon uppträdde verkligen som en riktig vuxen lady.  Det var 18 tikar anmälda i klassen och efter många varv runt ringen stod hon etta i klassen med CK.

Till bästa tik-klassen var det ett drygt 10-tal tikar som kvalificerat sig och sedan vi fått springa några varv runt ringen plockade domaren till att börja med in de sex bästa enligt hans tycke och efter ytterligare några varv var det fyra tikar som stod kvar i ringen, däribland Lillan.  Det var dessutom de båda championtikarna från Annuals och den söta gula tiken som kom tvåa i den öppna klassen. 

Som etta och tvåa placerade domaren de båda championtikarna, Lillan blev trea och fick certet, den andra öppenklasstiken blev fyra och fick reserv-certet.  Och därmed blev Lillan champion!

Jag tror att mamma Ida gläds i sin himmel!

 


 

Söt redan "som barn"


Vad som också var roligt var att träffa Majlis (tidigare bosatt i Sörmland) och Lizas pappa Crispo och hans matte och hennes väninna från Norge.  Crispo, som är norsk utställningschampion, var ute efter att få ett svenskt cert för att också bli svensk champion.  Men han lyckades inte riktigt den här gången.  Tvåa i bästa han-klassen och ett reservcert blev facit.

Av Margareta Dahl - 21 april 2012 22:15

När jag kom hem i lördags eftermiddag från Brukshundklubben, efter att för första gången som tävlingssekreterare ha kört ett spårprov i SBK prov, bestämde jag mig för att ta en tur på gräsmattan och plocka lite hundbajs, vilket jag hade slarvat med tidigare i veckan.

När jag var klar öppnade jag grinden ut på baksidan av huset för att tömma hinken i min kompost.   Då passade Liza på att snabbt som blixten smita ut.  Hon vände när jag kallade in henne men då kom Lillan i full fart ut genom grinden, som jag naturligtvis missat att stänga bakom mig, och strax därpå Alma.  Så se´n bar det av i full fart ut i skogen med tre glada labbar. 

Eftersom jag vet att både rådjur och älgar snart kommer att kalva blev jag förstås lite orolig för vad de kunde hitta på, så jag ropade och visslade för fullt för att försöka förmå dem att vända och komma tillbaka.

Efter en liten stund knakade det till bland buskarna och jag såg något som närmade sig mellan träden.  Och jag ropade "Duktiga hundar - kom här"!  Men den som kom fram ur buskarna var inte någon hund utan en stor älg.  Vi blev båda lika förvånade och stannade bara och stod och stirrade på varandra en lång stund.  Så bestämde sig i alla fall älgkon, för det var en hon, för att byta riktning och vek i stället av ut på hygget, utan att göra sig någon större brådska.

Strax därpå kom Liza ångande i full fart och styrde kosan mot mig men när hon fick vittring på älgen, som försvunnit ut på hygget, bytta hon förstås riktning och spårade älgen i stället.  Lillan och Alma kom lunkande efter i sakta mak och verkade över huvud taget inte ha uppfattat att de hade en älg framför sig.

Som tur var vände Liza nästan genast och kom tillbaka.  Snabbt kopplade jag upp dem och drog dem med mig in innanför staketet igen och stängde beslutsamt grinden bakom oss.

Av Margareta Dahl - 6 april 2012 13:21

   GLAD PÅSK i Labbehuset!


I år började påsken riktigt bra - egentligen redan i onsdags, på askonsdagen, då Christer och jag firade 1-årsjubileum.  Vi gick en härlig promenad på Sickelsjös södra marker på förmiddagen med lunch i det fria och på eftermiddagen lade vi tre blodspår.

På skärtorsdagen hade vi bjudit in Britt, Sven och Cesar till spårträning med efterföljande middag.  Det var tack vare Britt som Christer och jag lärde känna varandra (eller tack vare hundarna, kan man väl säga.  Cesar är en son till min Ida i hennes första kull.), så det kändes naturligt att familjen Björklund skulle vara med och fira.

Duva, Cesar och Lillan fick gå var sitt spår som legat ca 24 timmar.  Duva och Cesar var jätteduktiga, Duva tar det lite försiktigt medan Cesar ångar på i spåret - dock betydligt lugnare än jag sett honom gå förut.  Cesar fick också pröva på skott för första gången - inga problem, han röck bara till lite, se´n fortsatte han till slutet av spåret och hittade klöven utan problem.

Lillan är tyvärr inte särskilt road av att spåra utan hittar en massa andra saker under tiden vi går som är betydligt mer spännande.  Men klöven är jättekul och hon bär den mycket stolt hela vägen tillbaka till bilen och bara måste visa alla vad hon hittat i skogen och vilken duktig hund hon är!

Efter spårträningen blev det middag med fisksoppa, älgstek och ugnsbakade grönsaker, kaffe och tårta.

Idag på långfredagen snöar det!  Men trots det har vi tagit vår sedvanliga skogspromenad - alltid lika skönt att komma ut.  I skogen stötte vi dessutom ihop med Annika och hennes två bassets och en liten taxflicka.  Alma är tyvärr en riktig bitch när man möter någon på hennes revir - försöker slänga sig iväg, skäller och morrar och låter väldigt ilsken.  Hon som annars (på främmande mark) är hur mjuk och vänlig som helst, t ex på apporterings- träningen eller på brukshundklubben.  Viftar bara på svansen och bryr sig inte om andra hundar då.  En riktig dubbelnatur, den damen.

Nu har Christer kört hem för att träffa sina söner och deras familjer och sedan ses vi igen i morgon.  Jag skulle egentligen ha firat med min bror och hans familj, men de har magsjuka, och det vill jag inte ha så vi bestämde att ses vid ett senare tillfälle.

Åter - en glad påsk till Er alla!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se