Halv två i natt, natten mellan torsdag och fredag, började Ida bli mycket orolig, flämtade och skakade och tyckte hon skulle ut hela tiden.  Det tryckte väl på så att hon kände sig nödig.  Jag vågade inte släppa ut henne i mörker, snö och kyla på egen hand, så det blev ut och pulsa i morgonrock och tofflor.

Klockan fyra, när hon ville ut för femte eller sjätte gången, bestämde jag mig för att det var lika bra att klä på sig, så sedan dess har vi varit ute och pulsat i snön vid ett par tillfällen.

Ida flämtar mycket nu och har ont men hon vill inte gärna gå och lägga sig i valplådan utan föredrar f n soffan i mitt arbetsrum.  Så nu sitter jag här en arla vintermorgon och skriver på min dator.

Fortsättning följer...

Tio över sex "gick vattnet".  Men ännu inga krystvärkar.  Kan ta ett par timmar till innan valparna börjar komma.  Ida vill bara ut...

Det blev ett långt uppehåll här, men här kommer fortsättningen.

Äntligen - en lång dag börjar lida mot sitt slut - ett lyckligt slut tack och lov.  De första krystvärkarna kom igång ungefär kl 7 i morse men trots att Ida jobbade jättehårt så hände ingenting.  Halv nio ringde jag veterinären som sade att vi skulle komma dit.  Snabbt iväg med bilen (som tur var hade jag kupévärmaren igång så det var varmt i bilen) till veterinären.  Vi väntade förstås på att valpen skulle födas i bilen.  Men vi hann fram!  I dörröppningen in till veterinären kom valpen!  Inte undra på att det hade tagit tid.  Det var en stor kraftig pojke som vägde hela 554 g.    Ida fick kalk för säkerhets skull och nästa valp kom en timme senare - en tik som också var modell större, vikt 465 g.  Sedan gick det lite snabbare - ytterligare en tik efter en halvtimme men betydligt mindre, 345 g.  Sedan blev det lugnt drygt en timme och så kom tik nr 3, ännu större, 495 g, och strax därefter en liten pojke på 400 g.  Sedan var det lugnt länge, Ida fick lite lunchmat och Barbro och jag fick kaffe och mackor.  En röntgenundersökning visade att det var två valpar kvar i magen.  Men inget mer hände.  Mer kalk och dessutom oxytocin den här gången.  Så småningom, efter ca två timmar, kom ytterligare en hane, också en bamsing på 450 g.  Se´n var det stopp.  Nr 007 (som skall kallas Bond) behagade inte göra entré.  Mer kalk och oxytocin och sedan fick vi åka hem.  Klockan var då fyra på eftermiddagen och kliniken skulle stänga.  Veterinären trodde att den sista valpen säkert skulle ha kommit till kl 19, men inget hände.  Vi skulle höra av oss igen vid 21-tiden och informera om läget.  Veterinären tyckte vi skulle ha is i magen och vänta till lördag morgon och då komma in till kliniken igen. 

Vid halvtiotiden behövde Ida ut.  Hon kissade och bajsade och sprang runt en del och se, det gjorde nog susen.  För kl 21.55 kom den sista valpen, också en hane men betydligt mindre, 390 g.

Alla valpar är bruna och sammanlagt blev det alltså tre flickor och fyra pojkar.

Nu skall vi försöka vila allihop några timmar - vi börjar verkligen vara trötta efter en vaknatt och en lång, lång dag.  Men vad gör det när allt slutade lyckligt.  Så här långt, är väl bäst att tillägga.

ViLL uttrycka mitt varma tack till den underbara personalen på Arboga Djurklinik för deras fantastiska stöd och engagemang under hela långa dagen!  Ett speciellt tack till Barbro för att Du ställde upp som barnmorka och hjälpte de små till världen!

Här är några första, tyvärr ganska dåliga bilder av mor och barn:

Barbro hjälper valparna att börja dia

Ida och valparna pustar ut efter en lång dag   

Här är vi alla sju!