Valparna har nu hunnit bli en hel vecka.  Den här första veckan har varit fylld av både glädje och sorg men framför allt av vaknätter. 

Efter själva valpningen, som ju gick så bra, fortsatte Hilda att vara väldigt orolig, hon flåsade och bäddade och fick feber.  Hässjandet fortsatte timme efter timme, 24 timmar om dygnet, t o m när hon sov.  Så på onsdagen fick vi en tid hos veterinären för en koll av att det inte fanns några efterbörder eller kanske t o m en valp kvar i magen.  Men allt var bra på den fronten och veterinären Lage trodde nog flåsandet berodde på att hon var så varm.  Dels hade hon ju feber, dels var det rätt varmt ute.  Och han hade rätt!  Ett bevis på det var att medan vi väntade på att vet. skulle komma lade sig Hilda ser på deras kalla klinkergolv i ett härligt svalt rum med luftkonditionering och somnade så gott att hon inte ens märkte när han kom in i rummet.

Men under de här dagarna hade Hilda jämt upp med sig själv och valparna fick inte riktigt den omsorg de behövde.  Det var speciellt en liten brun pojke, Lill-Clas kallad, och en svart flicka, den minsta av valparna vid födseln, som inte ökade i vikt som de skulle. 

Jag jobbade mycket med dem, gav modersmjölksersättning, A-fil med druvsocker och masserade och knådade dem för att de skulle hålla blodcirkulationen i gång.  Lill-Clas repade sig och blev pigg igen även om han bara väger ungefär hälften så mycket som de största pojkarna nu, ca 500 g mot de största svarta, Calle och Curt, som väger ungefär 900 g.

Den lilla svarta tiken, som skulle ha hetat Cinderella, orkade inte komma tillbaka och trots besök hos veterinären med behandling mot uttorkning blev hon bara en vecka gammal.  Natten mellan lördag och söndag ungefär kl 2 gav hon upp.  Jag hade henne låg insvept i en filt på mitt bröst under täcket i min säng för att hållla henne varm men hon andades så tungt och kved vid varje andetag så det kändes nästan som en befrielse när hon gav upp.  Jag tyckte så synd om henne som mådde så dåligt och nog hade ont också.  Man känner sig så hjälplös när man inte kan hjälpa och lindra.

Så nu är det ett gäng på 10 valpar kvar. 

Det räcker ju för Hilda att föda - det blir en spene till dem var, d v s om man passar valparna så att inte de stora och tuffa först äter ur all mjölk i sin spene och sedan knuffar undan de lite mindre från deras matställe.

För säkerhets skull ger jag samtliga tillägg och kommer så att fortsätta så länge det verkar behövas, åtminstone två gånger om dagen.

Just nu är det en valp som piper väldigt och när jag lämnade datorn för att gå och se till den (kissnödig!) så missade jag att stänga grinden in till valparna.  Genast var Ida, Hildas mamma, där och smög in och skulle kolla på valparna.  Hon är så jättesugen och tycker att hon skall hjälpa till att ta hand om dem.  Men pyttsan!  Den annars så timida Hilda ställde sig framför valplådan och morrade åt sin morsa.  Så det försöket gick inte!

Här är valparna 6 dagar gamla

Nu hoppas jag på ett par lugna nätter - hittills har det blivit ca 3-4 timmar sömn varje natt.

Till sist ett jättestort TACK till Barbro som alltid ställer upp med handfast hjälp och så till den underbara personalen vid Arboga Djursjukhus, speciellt Lage och Linda, som kommer och hjälper till trots att det är lördagseftermiddag och studentfirande.