Igår var jag på Strömsholms Djursjukhus och hämtade hem Idas urna. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna för nu känns det så definitivt.  Förut har jag kunnat inbilla mig att hon bara var borta tillfälligt och snart skulle komma tillbaka, men nu har sanningen hunnit ifatt mig.

Jag var nog inte en speciellt bra bilförare de 4 milen hem från Strömsholm.

Nu står Ida i bokhyllan bredvid bästisen Loffe och kikar ner på sina små valpisar. Jag inbillar mig att hon vakar över dem och ser till att de har det bra.  Och de känner nog att mamma är med dem.

En bild på Ida från i höstas - en av de sista