När vintervädret äntligen kommit och Mälarens is lagt sig, bjöd Christer in till en åktur på isen med spark.  Det var härligt att komma ut på de vita, stilla vidderna - inte en människa eller ett hus i sikte.  Bara vitt, vitt snötäcke och små öar här och där.  Och det var en ren glädje att få åka spark igen!  Det var säkert minst 50 år sedan sist.  Jag blev ömsom skjutsad fram på sitsen, ömsom fick jag sparka mig fram själv medan Christer gick bredvid.  Det gled så lätt framåt på den blanka isen med bara ett litet tunt snötäcke ovanpå.  Och hundarna sprang bredvid och njöt lika mycket som husse och matte.

Vi sparkade oss ut till en ganska stor ö någon kilometer från land och där slog vi oss ner i strandkanten, Christer gjorde upp en eld och vi njöt av vår medhavda matsäck i det milda solljuset.  Härligt att känna sig som Mälarpirater!

På vägen tillbaka stannade vi vid en lite mindre ö och där delade vi en apelsin och samlade kraft inför den sista sträckan tillbaka till fastlandet.

Det var en riktig nostalgitripp!  Härligt och lite lagom jobbigt på samma gång!