Ännu en härlig vårmorgon!  Blå himmel med lite lätta slöjmoln.  Men det har varit en kall natt, så marken är hårdfrusen.  Väldigt skönt när hundarna är rena när de kommer in och inte ser ut som lerklumpar som de gjorde i går kväll när det plötsligt kom rena skyfallet efter en underbar dag.  Det hör ju våren till så man får stå u!

Vårtecknen duggar tätt nu.  Igår när Christer och jag gick vår sedvanliga runda med hundarna bestämde vi oss för att lämna isdubbarna hemma och satsa på att vägarna hunnit bli isfria i veckan.  Det stämde ganska bra men i skuggiga lägen ligger isen fortfarande kvar så man får smyga försiktigt i vägkanten.  I backen ner förbi Fridhem är det förstås ett tjockt islager fortfarande där vatten från kanalen rinner ner på vägen.  Det lär ta ett bra tag innan det blir torrt och fint där.

När vi kom ut på raksträckan över fälten var vägen i alla fall både isfri och torr.  Plötsligt flög en liten fågel upp från det torra gräset i vägkanten, steg mot skyn och började drilla.  Det var lärkan!  Redan!  Den 10 mars.

Kvällen innan hade vi både sett och hört sångsvanarna, som flög runt och letade öppet vatten, och grågässen i en liten plogformation med kanske tio fåglar. 

Plötsligt kom nästa vårtecken.  Det var topsvipans karakteristiska läte.  Men vi lyckades aldrig upptäcka den.

Eftersom jag hade vissa rörelsesvårigheter efter min vurpa häromdagen - lyckades göra en riktig saltomortal när jag klev ur bilen för att rasta hundarna i skogen, landade på svanskotan och slog bakhuvudet i isen så det sjöng i huvudet  och fick en bula stor som ett ägg - rastade vi ganska snart i solen och delade en apelsin medan hundarna fick vara lösa och busa lite.

Vi gick vägen mot Hägerdalen och bestämde oss sedan för att testa en ny väg över fälten, genom skogen och vidare mot telemasten och den lilla fågelsjön.  När vi gått över de nu ganska blöta fälten - stövlarna satt inte i vägen - och var på väg in i skogen igen, tyckte jag plötsligt att jag såg något mellan träden.  Det såg ut som ett stort lurvigt grått får.  Vi stod en stund och tittade men eftersom vi inte upptäckte någon rörelse, konstaterade vi att det nog bara var en sten, så vi fortsatte framåt ytterligare ett 10-tal meter.  Men då såg vi benen!  Det var en jättestor gammal vildsvinssugga som fridfullt gick och betade i skogskanten.  Hon brydde sig inte det minsta om oss utan fortsatte bara att njuta i solen.  Vi stod en lång stund och bara betraktade henne och ingen av hundarna sa minsta knyst eller gjorde någon ansats att springa dit.  Till slut började Christer härma en galt, då lyfte hon på huvudet och tittade länge och eftertänksamt på oss, som om hon undrade var den "snygga killen" som kallade på henne höll hus, men se´n bestämde hon sig och lunkade sakta in i skogsbrynet.  Där kunde vi höra hennes missbelåtna grymtande följa oss en lång stund tills vi tog oss över ett brett dike och gick in i skogen på andra sidan.

Vi vandrade vidare i det härliga solgasset, satte oss i kanten av fältet vid fågelsjön och åt våra mackor, drack vårt the och bara njöt.  Vi gick vidare fram till den lilla sjön och kikade vad som var på gång där, för sist vi passerade var två män i full färd med någon byggnation och vi trodde de höll på och riggade upp ett fågeltorn.  Men det såg snarare ut som en brygga som skall gå tvärs över sjön.  Skall bli intressant att följa vad det blir av det.

På en liten plätt öppet vatten låg tre sångsvanar i solen och plötsligt kom en årsunge flygande och landade bredvid de andra, så det är tydligt att de reproducerar sig även här i våra nejder.

                                               Fågelsträck. Foto Annika Ahlén

Snart går isen upp på min lilla sjö hemma, "Sickeln", och då blir det spännande att följa vårfåglarnas ankomst.

Nu skall hundarna och jag ge oss ut i skogen här hemma och bättra på snitslingen av mina viltspår inför kursen som börjar på fredag.  Skall bli spännande att se vad det blir för raser i år.  Förra året hade vi bl a en rysk-svensk lajka och en pyreneerhund, som båda blivit viltspårchampions under 2011, pyreneerhunden som den första av sin ras i Sverige.  Kul med så engagerade och intresserade kursdeltagare!

Och i morgon blir det för första gången på snart ett år apporteringsträning.  Men Lillan har precis börjat löpa så det får bli Alma som får vara med.  Och så skall jag testa att låta Liza sitta passiv och titta på medan de andra jobbar.  Det blir första gången för henne - blir spännande att se hur hon reagerar.