Idag "fyller" valparna två veckor.  Det har hänt otroligt mycket den senaste veckan.  Igår började de öppna ögonen.  Än så länge är de bara små springor och de ser ingenting men om ett par dagar så kan de se sin mamma och sina syskon.

Igår fick de för första gången smaka fast föda.  Hade lagt lite valpfoder i blöt så att det var helt mjukt och sedan fick de smaka lite var och en.  Den första kulan tyckte de inte smakade något vidare, alla utom "Allan" (den gula hanen) som smaskade och åt som om han aldrig gjort annat.  Men kula nummer två och tre (mer tordes jag inte ge) verkade alla uppskatta.  De åt och nosade efter mer.  "Algot" (en av de svarta hanarna) ville ha mer och slickade mina fingrar och tog alla smulorna.

Idag har flera av valparna både gått några steg på alla fyra och suttit en liten stund, innan de stjälpt. 

När jag bäddade rent i valplådan fick de vara i Almas Biabädd men snabbt som attan var det ett par som kröp ut och gav sig ut på upptäcktsfärd på golvet.

Alma grep resolut in och lade sig i Biabädden och gav dem mat och då stannade de förstås kvar hos mamma.

På eftermiddagen fick jag hjälp med att fotografera dem och de bilderna kommer på valpsidan vad det lider.

Ett litet smakprov kommer nedan.

Idag är det en stor dag!  Valparna har börjat öppna ögonen och Alma har varit hos veterinären och fått stygnen borttagna.

I går kväll såg jag att en av de gula tikarna hade en liten smal springa på sitt vänstra öga och idag har alla, både gula och svarta, börjat öppna sina ögon så smått. Det är än så länge bara små springor men snart så.

Den minsta lilla gula tiken ("arbetsnamn" Alice) var till och med uppe på alla fyra benen och gick några steg på förmiddagen.  Hon är inte riktigt lika knubbig som de andra och har inte lika mycket vikt att bära på, så därför orkar hon förmodligen mer med sina små ben.

Och igår var det någon av dem som skällde alldeles på riktigt!  Tyvärr var jag för långt ifrån för att hinna se vem det var som hävde upp sin röst.

De börjar bli riktiga små hundar nu!

Valparna fick stanna hemma medan vi åkte till doktorn och när vi kom hem rusade Alma in för att se att alla var kvar.  De brydde sig inte utan sov bara lugnt vidare, så nu har Alma gått ut en sväng på tomten i stället.  Hon är ju så himla duktig och lätt att ha att göra med.

Men det är inte alltid lika kul med djur!  På väg hem från veterinären åkte jag via Lantmännen och köpte en säck valpfoder till Alma.  Jag ställde säcken i grovköket och stängde dörren - trodde jag!  När jag kom ut i köket såg jag Ida stå där och se olustig ut och misstänkte genast att det var något lurt på gång.  Och mycket riktigt!  Inne i grovköket stod Fanny och Hilda och kalasade direkt ur säcken.  De hade lyckats ta sig in där, stjälpt omkull säcken och bitit hål mitt på den.  När jag schasat bort hundarna och tog tag i säcken för att hälla över maten i fodertunnan gick säcken mitt itu och maten åkte ut över hela golvet.

Kul med djur, som sagt!

I morgon hoppas jag kunna ta de första porträttbilderna av valpar med ögon.

Alma börjar vara sitt gamla vanliga jag igen.  Hon är med i köket när det är mat på gång och hon går med på promenaderna igen. 

På förmiddagspromenaden med Alma, Maja och Funny stegade Alma på i täten.  Hon fick bestämma hur långt vi skulle gå och det blev hela rundan.  Hon nosade i alla spår, grävde efter sork och tycktes helt ha glömt att det låg sju små knyten hemma och väntade.

Samma sak på eftermiddagen.  Men då hade tövädret gjort vägarna alldels kladdiga, så när vi kom hem blev det tvätt av hela tjocka magen.  Alma verkar helt obesvärad av sitt operationsärr och snart är det dags att ta stygnen.

Valparna växer så det knakar och på eftermiddagen var det dags för den första kloklippningen.  De båda svarta hanarna låg snällt på rygg och brydde sig inte ett dugg om vad matte gjorde medan den svarta tiken pep och tyckte det var jätteläskigt innan vi ens hade börjat klippa.  De gula var mest lite irriterade på att jag störde men i övrigt obekymrade om själva klippningen.

De börjar redan vara små personligheter.  I slutet av veckan hoppas jag de öppnar ögonen och då är det dags för porträttfotografering.  Ska sedan försöka följa dem i bild vecka för vecka.

Oj, vad tiden går.  Idag är valparna en vecka gamla och det har hänt en hel del på den här veckan.

För det första har de förstås vuxit och blivit mycket större.  De har mer än fördubblat sin vikt och de ligger nu på en vikt av ca 1 kg var.

De börjar kunna resa upp framkroppen och balansera på frambenen medan det kommer att ta ytterligare någon vecka innan bakbenen också bär. 

Störst förändring rent utseendemässigt ser man på de gula valparna - trampdynorna är nu svarta och det börjar vara ett mörkt parti runt nosen, där det förut var grisskärt.

Alma ligger inte längre hos valparna hela tiden utan går ur valplådan och lägger sig på golvet, när hon tycker det blir för varmt.  Hon har en glupande aptit och får mat fyra gånger per dag men verkar aldrig bli mätt.  Undra på det när man skall föda sju små tjockisar!  Hon dricker massor av vatten och måste ut ungefär varannan timme, också ett par gånger varje natt.

Så nå´n mer sammanhängande sömn för min del är det inte tal om.  Men det gör inget, för det är så roligt att studera de små liven.  Man kan sitta bredvid valplådan hur länge som helst och bara titta.  Allt annat får vänta...

En fördel med att bo i vardagsrummet är att jag kunde titta på Vasaloppsstarten i sängen.  Skönt!

Det är en kall morgon men ser ut att bli en fin dag, så nu är det bara att klä på sig och ge sig ut i skogen med de fem som kan följa med.

Alma får tyvärr vackert stanna hemma.

Det sägs att 13 till bordet lär betyda otur, men det gillas väl knappast när det är 13 labradorer, varav 7 är valpar? 

Den här helgen har vi Almas kullbror Bambino (Eaglebess Albert) här på besök medan hans husse och matte är bortresta.  Bambino är en ståtlig svart hane, modell större.  Man kan knappt tro att han är från samma kull som Alma, för Alma är ju ovanligt liten, även för att vara tik.  Men samma goda temperament som sin syster har han.  Han är väldigt vänlig och godmodig, kanske lite uppeggad av Almas lukt och av att Hilda löper, men ändå så lugn och snäll.  Hoppas Almas valpar får samma lugna, vänliga sätt!

I dag på förmiddagen sken solen och det var riktigt vårlikt, även om det blåste en kall vind.  På vägarna börjar snön ha försvunnit, åtminstone där solen ligger på.

Vi gick först en liten promenad här hemma på förmiddagen och sedan åkte vi till skogen på eftermiddagen, så att alla fick springa av sig ordentligt.  Bambino fick nöja sig med Majas sällskap, eftersom varken Hilda (som löper) eller Funny (som är för liten) får umgås med honom just nu. 

Ida, Hilda och Funny tog skadan igen när de tre fick följa med på en längre promenad.  Funny fick för första gången vara lös och springa med, men hon insåg att in i skogen i den djupa snön var det ingen idé att hon med sina små korta ben försökte hänga med, utan då blev hon snällt kvar hos matte på vägen.  Jag har varit väldigt rädd för att låta Funny motionera alltför mycket hittills, med tanke på att leder och muskler ännu inte är färdigutvecklade hos henne.  Men hon vill ju så gärna...

Mitt på dagen fick vi besök av Maria, ordförande i Arboga Brukshundklubb, och Susanne, avgående sekreterare, som naturligtvis beundrade valparna först av allt.  Men deras egentliga ärende var att lämna över alla pärmar och papper som hör till uppdraget som sekreterare i klubben.  Så nu har jag tagit över.  I veckan blir det konstituerande styrelsemöte här hemma, eftersom jag inte kan/vill lämna Alma och valparna ensamma hemma.

Det är oroligt att bli "mormor"!  Natten till tisdagen började Alma vara orolig och härsade (så skall det visst stavas - inte hässja som jag trodde).  Hon verkade som om hon hade ont men det lättade när hon fick gå ut och kissa.

Efter konsultation med Barbro gav jag henne mjölk utblandat med vatten för att hon skulle få i sig tillräckligt med vätska.  Hon fick också vatten med Dextropur i.  Så fortsatte det av och till.  Under natten till onsdagen ringde jag till Strömsholm och frågade vad jag skulle göra.  De misstänkte början till mjölkstockning/ juverinflammation och rådde mig att känna igenom Almas spenar noga.  Det gjorde jag men kunde inte hitta något misstänkt.  Onsdagen fortsatte på samma sätt - nytt telefonsamtal till Strömsholm och den här gången rådde de mig att komma in med Alma för en koll.  Det kunde ju ev. vara en begynnande livmoderinflammation.

Sagt och gjort - vi (min goda vän Ann-Sofie var bussig och ställde upp) packade in valparna i kartongen de kommit hem i från Strömsholm i söndags morse  (snacka om att de har växt -  nu blev det alldeles fullt i lådan) och Ann-Sofie tog hand om Alma och valparna i baksätet medan jag körde.

På Strömsholm togs hela proceduren från i lördags natt om: undersökning, blodprov, ultraljud, röntgen och dropp.  De hittade inget misstänkt men för säkerhets skull fick hon ett dropp av kalklösning.  Hon blev lite lugnare och det blev även jag av deras besked, så se´n var det bara att åka hem igen.  Veterinären misstänkte att hon helt enkelt har eftervärkar, som tydligen kan vara ännu smärtsammare än själva valpningsvärkarna.

När vi kom hem vägrade Alma att ligga hos valparna i valplådan.  I stället började hon bädda på madrassen som låg i valplådan från början men som jag tog bort för att den inte skulle bli alltför sölig under valpningen.

I med madrassen i lådan igen och se då dög det!

Hon härsar fortfarande av och till men då gäller det att se till dels att hon får vatten, så att hon blir avsvalkad, dels att få henne att gå ut och kissa.  Det är inte alltid så lätt, för hon vill inte gärna lämna valparna.

Valparna tog all denna uppståndelse med ro!  De tävlade om att smita ut ur lådan i bilen.   Ann-Sofie fick vara en åttaarmad bläckfisk för att hålla reda på allihop, så nog är de pigga.

De har vuxit otroligt redan och är trinda som små griskultingar - speciellt de gula bär faktiskt tydliga likheter med så´na.

Så nu hoppas jag att lugnet sänker sig igen.  Det har varit litet dåligt med sömn på sistone.

Det är nu ca två dygn sedan vi kom hem från "BB".  Alla mår bra, både mor och barn, och valparna har redan ökat rejält i vikt.  Alma är en mycket bra mamma som pysslar om sina barn 24 timmar om dygnet.  Hon gör sig knappt tid att gå ut och kissa och när hon sover undrar jag verkligen.

Att hon hade det jobbigt på slutet av dräktigheten är inte så konstigt - hon gick upp 13 kg i vikt!

Nu har jag börjat fundera på valpnamn.  Alla valparna skall heta något som börjar på "Al" efter sin mamma.  Den gula hanen har redan fått sitt namn (av en ev. blivande matte). Han skall heta Labbehusets All Time High.  De andra kommer att få liknande namn - får gnugga geniknölarna lite.

Valparna är födda!  Men det gick inte riktigt som jag hoppats.  Alma började visa tecken på valpning lördag lunch - hon hässjade, skakade, bäddade och var väldigt orolig.  Vi gick en promenad och hon var pigg och gjorde ifrån sig som hon skulle men någon mat ville hon inte ha.

Detta fortsatte hela eftermiddagen och en bit in på kvällen utan att något hände.  Vid halvnio-tiden gick vattnet.  Men inga riktiga krystvärkar kom i gång.  Så efter att ha konsulterat Strömsholm åkte vi dit ca halv elva på kvällen.  De tog blodprov och konstaterade att blocksockret låg något högt medan kalkvärdet var något lågt.  Därefter blev hon röntgad och man såg att det fanns nio valpar i magen.  Det syntes också att den som skulle komma först låg fel - med baken före.  Efter att hon fått dropp ca en halvtimme började hon krysta och det som hände var att fosterblåsan visade sig en kort stund för att sedan åka in igen.  Så då beslöt veterinären och jag att det var lika bra att satsa på kejsarsnitt.  Halv två på natten började operationen och var klar vid halv fem på morgonen.

Då hade valparna sett dagens ljus.  Men en var död vid födelsen och en var väldigt svag och trots massiva insatser piggnade den aldrig på sig utan dog efter ca en timme.

Men sju pigga små puppisar fick vi med oss hem så småningom.  Och det bästa av allt - Alma piggnade snabbt på sig och tog hand om sina små på bästa sätt.

Vad det blev?  Fyra gula och tre svarta.  En svart tik och två svarta hanar, tre gula tikar och en gul hane.  Inte riktigt som man hoppats men huvudsaken att alla, både mor och barn, mår bra!  Bilder följer!